Ja, en sorglig trend. Men nej, inte ALLA!

Det är uppenbart att flera organisationer väljer att gå mot mer styrd “uppdragsjournalistik” eller “content” i sina medlemstidningar. Och det gör lika ont i mitt journalisthjärta varje gång jag ser det.

Det gick knappt några dagar efter att Lärarförbundets tidningar lades ut på contentbyrån MYM innan jag blev uppmärksammad på att Biblioteksbladet verkar gå liknande öde till mötes.

Idag såg jag dessutom att Friskispressens chefredaktör är orolig för tidningens självständighet framöver. Mattias Wising Bonde skriver att det är viktigt att journalisterna på redaktionen får avgöra vad som är relevant och intressant för läsarna utifrån ett mottagarperspektiv. Han skriver också att han tycker att en stor idéburen, allmännyttig förening som Friskis&Svettis kan och bör ha en högre ambitionsnivå än att alla budskap ska synkroniseras i alla kanaler till ett: “Vi måste tala med samma röst”, som det ju ofta kan heta från organisationsledningshåll. Resonemanget låter läskigt bekant för mig som har en bakgrund på Lärarförbundets tidningar.

Det är en farlig trend vi ser. De som genomför en “förändringsresa” (jag hatar ordet) mot contentproduktion, med argumenten effektivisering, digitalisering och bättre medlemsnytta, hänvisar ofta till att andra också gör samma. Att de varken är först eller sist ut. Lärarförbundets ledning var så utstuderat duktig på att föra ut detta budskap att de flesta som lyssnade faktiskt också började tro att contentbyråer är ett naturligt och självklart val för de flesta stora fackförbund. Jag har fått frågor om detta och också sett argument i skrift från flera högt uppsatta, insatta och kloka ombudsmän på Lärarförbundet, som hänvisar till “Ja, men alla stora fackförbund gör så” eller “Vi var faktiskt tvungna att ta det här steget”.

Det är faktiskt inte alls sant. Ja vi ser en trend, och ja den är skrämmande. Men varje gång en organisation gör det här valet är en gång för mycket. Så måste vi alla tycka som vill värna ett demokratiskt samhälle genom att värdesätta fri och oberoende journalistik.

Låt oss titta på Sveriges tio största fackförbund: Kommunal, Unionen, IF Metall, Lärarförbundet, Handels, Vision, Sveriges ingenjörer, Byggnads, Ledarna och Seko. Samtliga, utom Lärarförbundet, har någon form av “inhouse” produktion av medlemstidningen, med egna anställda journalister, eller journalister anställda av eget bolag, där dessa har en oberoende ställning, som tex i LO Mediehus AB.

Tidningarna heter:
Kommunalarbetaren, Kollega, Dagens Arbete (IF Metall, GS och Pappers), Handelsnytt, Tidningen Vision, Ingenjören, Byggnadsarbetaren, Tidningen Chef och Sekotidningen.

Av Sveriges tio största fackförbund är det alltså enbart Lärarförbundet som först systematiskt monterat ner förutsättningarna för en fri och oberoende journalistik och sedan lagt ut produktionen på contentbyrå.

Den stora majoriteten av dessa fackförbund har ledningar som inser vikten av en självständig tidning, även det på vissa håll har krävts en del fajter och slitningar för att behålla oberoendet. Dessa tidningar har också starka chefredaktörer som står som garant för självständigheten.

Det blir allt mer tydligt att Lärarförbundet inte har sneglat på de andra stora fackförbunden utan på konkurrenten, Lärarnas riksförbund, som la ut produktionen av sin tidning på contentbyrån OTW för tio år sedan. Tidningen Skolvärlden är på många sätt en bra tidning med välskrivna artiklar. Men någon fri och oberoende tidning är den inte. Läs gärna min jämförelse mellan Lärarnas tidning och Skolvärlden i ett annat inlägg här.

Att välja bort en oberoende självständig medlemstidning, producerad av anställda journalister, är ingen “normal” och naturlig väg för vare sig fackförbund eller andra intresseorganisationer. Det är en väg som definitivt inte borde ha valts av Sveriges största lärarfack. Särskilt inte om de vill ta sitt demokratiuppdrag på allvar, både inom den egna organisationen och i samhället i stort.