Min lilla by (del ett)

Kyrkan, på väg in i Haraly i höstas.

Ett jävla solsken här ovan molnen, när planet är på väg ner över Europa. Ett Europa som är allt mer splittrat. Jag kan räkna mig till två etniska grupper, ungrare och svenskar, som brukar betraktas (och betrakta sig själva kanske) som två ytterligheter i dagens polariserade migrationsdebatt. Jag brukar säga att jag känner mig ungersk. Men jag har också värderingar som av ungrare skulle anses vara väldigt ”svenska”. Jag vet inte vilken definition som är sann eller relevant, eller om det ens behöver spela någon roll.

Läste just sista raderna i boken ”Ett jävla solsken” om Ester Blenda Nordström. Hon var en modig och stark kvinna i början av 1900-talet, en riktigt journalistisk pionjär. Tog sig till en bondgård i Småland och började jobba där. Wallraffade, skrev sedan boken ”En piga bland pigor”. Efter det arbetade hon ett tag som lärare för vandrande samer och skrev en bok om det också. En nyfiken, välbeställd storstadsflicka med hjärtat på rätt ställe, men perspektivet kanske något snävt inställt, inte så mycket på självreflektion. Samerna skulle fortsätta betraktas och behandlas som annorlunda, deras kultur skulle värnas, gärna som något som avviker från normen.

Mina tankar vandrar från Ester Blenda till en lärare jag hade på JMK (Institutionen för Journalistik, kommunikation och media vid Stockholms universitet) för 20 år sedan som sa: ”Skaffa er en by! Jag skulle önska att ni alla kunde ha en by som ni kunde dokumentera livet i. Åka tillbaks, följa under flera år, prata med människor.” Betrakta, beskriva, analysera.

Deltagande observation alltså, tänkte jag då. Socialantropologens främsta metod, och jag som just var färdig med en fil kand i socialantropologi när jag bestämde mig för att växla spår till journalistik. Så djupgående sätt att undersöka ett samhälle, men så vanskligt sätt också. Varför? Jo, för att man aldrig slipper från sina egna glasögon. Och för att de ”observerade” aldrig kan komma ifrån att behöva förhålla sig till en mer eller mindre utomstående observatör. Men ändå. Det är så dokumentation går till, research, intervjuer. En kortare journalistisk text är kanske mer ”rapporterande”, håller en viss naturlig distans, vilket gör det mer vedertaget att reportern inte sitter inne med hela sanningen. Med längre vetenskaplig, antropologisk metod kan nog komma närmare en mångfacetterad verklighet. Men hur nära då? Det bästa man kan göra är att vara reflekterande, att sätta sig själv och sin position i ett sammanhang. Att vara så transparent man kan mot sina läsare. Jag ska försöka med det när det kommer till ”min” by.

Det finns många sätt och perspektiv att närma sig den här platsen, Haraly. Hur skulle jag ens kunna drömma om att göra denna by rättvisa? Jag skulle kunna välja att utgå ifrån mina första minnen där, som fem-sexåring, när jag valde bästa klätterträdet och tittade på hur farfar slungade honung. Letade efter de fortfarande varma äggen i hönshuset. Eller börja i hur jag som 23-årig universitetsstudent bestämde jag mig för att åka dit en vinter, ta hand om min då 90-åriga farmor, när hon inte ville lämna byn och åka till faster, till värmen i staden. Hur jag då skulle samla dokumentation till en D-uppsats i Östeuropakunskap. Intervjua byborna. Hur farmors humör och långa svordomar över att jag lämnade henne för att ”hänga med vem som helst i byn” tog knäcken på mig inom loppet av ett par veckor.

Jag skulle också kunna börja längre bak i historien. När min farfars farfar, knapadel som han var, flyttade dit från en annan by mot slutet av 1800-talet och köpte marken. Hur de alltid var lika fattiga som resten av byn, men ändå lite förmer. Men jag börjar inte där. Kanske kan jag någon annan dag berätta om allt detta också. Nu vill jag börja i ett gäng Messenger-meddelanden från igår, mellan mig och sonen till en avlägsen släkting i byn.

Men det är klart ni behöver lite mer bakgrund. Både om byn, om mig och om sonen, låt oss kalla honom för Szabolcs. 

Först lite mer bakgrund om byn för att Ni ska förstå konversationen. Där bor drygt tvåhundra personer i ungefär hundra hus. Det är ett litet sammanhållet samhälle, med en kyrka i utkanten en liten byhandel. Här finns det mesta, från strumpbyxor till tomatpuré, och även öl och brännvin för trötta män som stannar till på väg hem från åkrarna omkring. En skola och förskola finns här också i samma byggnad där den funnits från tidernas begynnelse. Bussen går in till fabriken i staden en gång om dagen, klockan sex på morgonen. Tillbaka kommer samma buss runt 16-tiden. Fullsatt då med byns arbetare som sitter slumrande i de avnötta sätena. Långsamt dunsar den fram över bygatans ojämna underlag av jord och sten.

Vägen in genom byn.

De flesta unga lämnar byn. Några hus gapar tomma och köps eventuellt upp av rikare stadsbor som fritidshus. De kommer ut på helgerna, tar en paus från stressen och odlar bönor och tomater. Sitter långa stunder stilla i skuggan av ett valnötsträd, om ni vill ha en romantisk bild av det. Men det finns fortfarande liv i byn. Skolan har ett tiotal barn i årskurserna 1-4 och ungefär lika många förskolebarn. Från årskurs 5 måste barnen dock börja traska över till nästa by, som är mångdubbelt så stor. Det är härifrån Haraly administreras officiellt, här finns den egentliga ”borgmästaren” över den stora byn Gelence och kringliggande småbyar.

Nu in på det känsliga ämnet, etnicitet: I byn bor bara ungrare och några få romska familjer. För att alla ska kunna hänga med, här kommer en superkort sammanfattning av den historiska bakgrunden (du som vet allt detta kan hoppa över några stycken J):

När min farmor föddes år 1908 låg denna by alltså i Konungariket Ungern, en del av Österrike-Ungern. Sedan kom första världskriget, som präglade farmors barndom och unga år. De flydde, förlorade allt, kom tillbaka och byggde upp ett liv på nytt. År 1920 kopplades byn och området runt omkring till Rumänien enligt Trianonfördraget, efter att Ungern tillhörde krigets förlorare.

Inte många lärde sig rumänska för det, bönderna fortsatte sätta sin potatis i jorden och protesterade mot överheter i den mån de tilläts. Sedan kom andra världskriget, med frontlinjen genom samma område. Byarna började brinna. När min pappa var liten, år 1940, kopplades området till Ungern igen. Han berättar om ungerska pengar, ungerska soldater, ungerska böner i skolans första klass. I fyra år fick byn och den kringliggande delen av Transsylvanien tillhöra Ungern igen, eftersom ungrarna firade segrar på Hitlers sida. Men från år 1944 kopplades Haraly, liksom resten av Transsylvanien, till Rumänien igen. I byn bor inga rumäner och har aldrig gjort. Alla pratar ungerska, även romerna.

Jag ska bara landa nu, datorn måste ner i väskan. Och jag har inte ens kommit till poängen – konversationen mellan mig och Szabolcs på Messenger. Om mig och relationen till byborna och de romska familjerna i denna lilla by. Skriver snart igen, lovar 🙂 Följ gärna bloggen så får du följa med vidare!

Läs vidare här!

2 reaktioner till “Min lilla by (del ett)

Kommentarsfunktionen är stängd.