Min lilla by (forts)

Nu är jag äntligen framme här i byn Haraly, sitter i vårt hus vid köksbordet och skriver. Så skönt att vara i mål!

Vill du ha lite bakgrund till byn, historien, läs gärna det förra inlägget ”Min lilla by”. Nu går jag rakt på den just nu aktuella frågan om ett bråk här nyligen med romer inblandade.

Det bor alltså nästan bara ungrare här, bortsett några få romska familjer.

Eftersom det är liknande byar (fast oftast i ännu fattigare områden med rumänsk majoritet) som ”våra” tiggande romer kommer ifrån, har jag länge tänkt att jag hellre vill hjälpa dem här på plats, om det går. Bättre om de slipper åka så långt ifrån sina hem och familjer.

Det har blivit en naturlig del av tillvaron och somrarna här att försöka bistå någon eller några av familjerna med lite kontanter, mediciner, blöjor – beroende på vad som var möjligt och behövdes mest just då.

Den vänskapliga relationen mellan mig och några romska familjer började när de tog hand om min farmors gamla hund som blev kvar i byn. Det blev en bra anledning till kunna ge dem lite extra pengar. När hunden dog fortsatte de komma upp till vårt hus när vi var här. Oftast hade de med sig svamp, kantareller från skogarna här omkring. Jag gav dem alltid lite mer pengar än vad svampen var värd. Några gånger gick jag till deras hem och hälsade på, gav några extra hundralappar till en kvinna som hade ett barn med gomspalt, hon ville spara ihop till en operation.

Förra sommaren var det dags för kantareller igen. En man kom till vårt hus och knackade på, jag köpte en liten påse kantareller och betalade drygt 100 kronor. Då gick ryktet i byn, att jag betalar överpris för kantareller. Och snacket började.

Nu i veckan kom meddelandet från den där sonen till den avlägsna släktingen, som jag började skriva om i förra inlägget.

Han gjorde ungefär följande uppdatering (på ungerska) på sin FB-sida en vecka innan jag skulle åka hit: ”Det är tråkigt att vi i den här byn inte ställer upp för varandra.” Eftersom jag skulle åka hit precis blev jag nyfiken, skrev ett mess till honom och frågade vad det handlade om.

Han svarade: ”Några romer slog till ett litet (ungerskt) barn och tog barnets cykel. När barnets mamma gick över för att prata med dem slog de henne också. Och ingen gick dit för att hjälpa till. Det vara bara jag och min fru som vågade.”

Och jag skrev då: ”Vad bra då att ni vågade säga ifrån.”

Han: ”Jo, det börjar gå utför här. Romerna låter inte sina barn gå i skolan, de bara dricker, vill inte jobba. De bråkar allt mer och drar ner vår by”.

Jag: ”Fast det kan inte vara hela bilden. Problemen måste vara större än så.”

Han: ”Nej, problemen är inte de, problemen är vi. Att vi inte markerar och säger ifrån.” ”Att du som kommer hit som turist ger en man pengar för kantareller. Sedan går han och super ner sig för pengarna och slår ner ett ungerskt barn.” ”När du kommer hit gör du hela gemenskapen i byn en otjänst. Du tror att du är generös och hjälpsam, men du ger pengar till någon som inte är värd pengarna och stärker den personen. Det finns så många andra bättre behövande i den här byn.” ”Du som aldrig är här ser inte de här delarna, men allt det här du gör är inte bra för sammanhållningen”.

Och jag orkade inte svara mer.

Inte en enkel fråga och ganska enkelt att i frustration skylla på en utomstående också. Men sedan finnas det säkert stråk av sanning i det han skriver.

Och nu blir det inte lätt att hjälpa till när alla i en liten bygemenskap har synpunkter på hur och vilka man bör hjälpa. När alla dessutom tror att jag sitter inne med så mycket pengar, en bild som såklart inte stämmer, men är både svår att ändra och förhålla sig till. Jämfört med snittet här är jag faktiskt verkligen rikare, har både mer pengar och långt fler möjligheter.

Om jag inte hjälper till är jag snål. Om jag hjälper till slänger jag pengar omkring mig till fel personer. Det går på något sätt inte riktigt att göra rätt. Ibland tänker jag att jag verkligen borde försöka lära känna folk bättre, förstå strukturerna, förstå hur vi kan hjälpa till mer självhjälp, eller bättre långsiktig hjälp.

Det finns en enorm social kontroll i sådana här små samhällen. Alla mina steg bevakas och utvärderas, på gott och ont. På ett sätt bryr jag mig jättemycket, vill inte sticka ut för mycket, inte göra för många grova fel. Samtidigt, jag får inte heller ta åt mig. Då blir det svårt att komma hit och njuta av det vackra landskapet och tystnaden.

Det sorgliga är förstås att många har väldigt ont om pengar, ser inte någon framtid, tar till alkoholen för ofta för att döva sin smärta eller samvete. Det finns en otrolig fattigdom och social utsatthet hos några familjer här. Och andra får makt, kanske utan att förtjäna det.

Efter några timmar i byn fick jag höra att några romer har stulit träd från oss. Vi har ju en bit skog bakom vår gård. De hade öppnat vår grind mitt i vintern, fällt några träd och dragit ner dem till sitt hus. De hade troligen inget annat att elda med. Byborna såg spåren, men vågade inte gå in och säga ifrån. Jag ryser när jag hör berättelsen. Inte bara för att byborna inte kan skydda min egendom, utan för att fattigdomen och utsattheten är så stor.

Idag när en romsk flicka knackade på min dörr, med sitt lilla barn i famnen, fick hon inga pengar. Jag hade inga kontanter, inte heller mat eller annat hemma. Så just nu fick det vara, kanske skönt på ett sätt, för att slippa snacket. Men det skaver. Till sommaren hoppas jag kunna klura ut ett bättre sätt att hjälpa dem som behöver det mest. Det måste finnas något bra sätt, gäller bara att var här tillräckligt länge för att hinna förstå det.

Det finns så många andra ämnen att sitta här och fundera över, nu fick ni en liten inblick i frågan om fattigdom och social kontroll eller gemenskap i en liten by. Och i hur svårt det kan kännas att vara turist i sitt eget hem och ständigt göra fel 🙂

En tanke på “Min lilla by (forts)

Kommentarsfunktionen är stängd.