Alla här röstar på Orbán

Jag är mitt i Transsylvanien. Åker på slingriga vägar genom byar som badar i sol. I flera av dem sitter äldre kvinnor och män på små bänkar utanför sina grindar och pratar, som de alltid gjort på söndagseftermiddagarna. Bredvid dem prunkar pelargonerna, äppelträden står i blom. I ena byn vajar blågula flaggor på nästan varje hus, szeklerflaggan, som liknar den svenska. I de här områdena finns en stark sammanhållning. Igår skrev jag om romer, idag blir det i stället fokus på ungrare och/eller szekler.

Jag tillhör nämligen också den här gruppen ungrare, szekler uttalas [uttalas: se’kej] (på ungerska ”székely”). De bor främst i den delen av Transsylvanien längs bergskedjan Karpaterna som en gång i tiden utgjorde rikets gräns. Här vaktade de från början området mot inkräktare. Enligt folksägnerna var de lite modigare, lite slugare än andra och hade ofta en kniv redo i fickan för att kunna försvara sig själva och sitt land (lite det där finsk-ugriska grejen med kniven liksom 😉 ) De har en bred dialekt med många säregna ord, jämfört med ”riksungerskan”. Jag skulle spontant jämföra dem med skåningar, om vi nu behöver hitta en svensk motsvarighet.

Szeklerna befolkar alltså inte hela Transsylvanien, men delar av det. Det finns en rörelse för autonomi, territoriell och kulturell. Bakgrunden till det är också att Transsylvanien vissa perioder i historien var ett mer eller mindre självständigt land. Men jag ska inte göra historielektionen lång nu, bara så ni hänger med 🙂

Det ljusgula är seklerområdet, Transsylvaniens kärna. Karta från Wikipedia

Här i Transsylvanien, mitt i Rumänien, finns det tre stora län som än idag har en stor minoritet av ungrare. Dessa län körde jag igenom på de slingriga vägarna idag. Här har egentligen flera olika etniska grupper levt sida vid sida i många århundraden. Rumäner, tyskar/sachsare, ungrare/szekler, judar och romer. De har pratat olika språk, tillhört olika religioner, ändå har det historiskt sätt även funnits en viss tolerans och respekt för varandra. Området är vackert, rikt på mineraler, har en bördig jord. När nationalismens vindar började blåsa allt starkare här under 1800-talet, vände sig även dessa grupper också allt mer mot varandra.

Minnesmonument över frihetskampen 1848. Ungrarna ville stå sig fria från Österrike.

Ungrarna behövde kämpa för sin frihet mot österrikarna. Idag stannade jag till en stund vid minnesmonumenten över frihetskampen 1848, som finns högst upp vid ett bergspassage där många ungerska soldater föll.

Under årtionden som följde hade inte rumänerna det heller lätt, de tillhörde aldrig den styrande klassen. Det var tyskarna och ungrarna som hade byggt städerna och skrev historien. Efter världskrigen var det istället rumänerna som fick makt och revansch. När årtiondena började ticka fram mot 1970-1980-tal blev den rumänska nationalismen under Ceausescus styre allt mer outhärdlig för de andra etniska grupperna.

Tyskarna hade lite mer tur än ungrarna under kalla kriget. De hade Västtyskland på andra sidan järnridån som kunde ”köpa loss” dem av Ceausescu. Västtyskland avskrev Rumäniens statsskulder mot att tyskarna fick flytta dit. Av över 700 000 tyskar blev bara en tiondel kvar i Transsylvanien. Städer och byar avfolkades och dit flyttade rumäner och romer istället. En etnisk rensning pågick för fullt i Europa som inte så många känner till.

Vad hände med ungrarna under den här perioden? Jo, de hade inget land i väst som kunde flytta till, även om Ceausescu gärna hade blivit av med dem (oss). Jag föddes i Kovászna 1974 rakt in i den här pågående konflikten om kultur, religion, utrymme, frihet. Mina första tio år, innan flykten till Sverige 1984, präglades av detta förtryck. Ungrarnas rättigheter monterades ner mer och mer, år för år, och det märktes på olika sätt. Diskriminerande lagar tillkom. Till exempel krävdes det under en period 17 ungerska barn för att starta en ungerskspråkig skolklass, medan för en rumänsk klass behövdes bara två rumänsktalande barn. Det enda nationella språket i Rumänien var rumänska, minoriteternas kultur, språk och religion trycktes ner med allt mer aggressiva metoder.

Min pappa brukar säga att vi var dubbelt förtryckta. Dels på grund av den kommunistiska regimens förtryck som drabbade alla, dels för vi dessutom räknades som andra klassens medborgare som en minoritet.  Mer om detta längre fram någon gång.

Tillbaks till byarna nu. I en av dem vajar alltså blågula flaggor på nästan alla hus och på en banderoll står det ”Szeklerland – enad och odelbar”. Här drömmer inte människor om att tillhöra Ungern igen, den tiden är sedan länge förbi. Men de vill helst inte tillhöra Rumänien heller. Ska någon bestämma över dem, så mycket hellre Budapest än Bukarest. Fast helst vill ju szeklerna bestämma själva.

När Viktor Orbáns regering för ett antal år sedan gav ungerskt medborgarskap till alla ungrare i Transsylvanien mottogs detta med stor glädje. Äntligen fanns det ett mer fritt ”hemland” vars regering pratade om hela nationen ungrare, oavsett var statens gränser gick. De etniska gränserna drogs någon annanstans. Ungrarna som bor här i Rumänien kan numera alltså rösta även i ungerska val.

Ungrarna i Transsylvanien har fått mycket stöd, hjälp, förståelse – både kulturellt och finansiellt – av Ungern sedan Orbán tog över. Efter årtionden av förtryck var det skönt att känna att någon brydde sig. Många flyttade till Ungern, men många blev också kvar och just i dessa län, där ungrare fortfarande är i majoritet i många städer och byar. Här finns en kämparglädje och nybyggaranda. Men samtidigt även en rädsla för att Bukarest vill styra mer och mer, för att rumänerna alltid hittar sätt att tränga in, ta över och äga.

I morse, innan jag åkte iväg från min lilla by, hämtades min kompis, som hade sovit över med mig, av sin man. Jag blickade ut över gården och sa: ”Det är så härligt att allt detta finns kvar.”
Då svarade han: ”Just det här finns kanske, men det är mycket som försvinner från oss. Hela tiden.”

Jag frågade vad han menade och då kom en lång, engagerad förklaring som gjorde honom allt mer upprörd: ”Vet du att det finns rumänska banker som ger räntefria lån till rumäner för att köpa loss mark från ungrare? De får helt andra villkor. Så fort banken får det bekräftat att det är en rumän som köper mark från en ungrare så gäller detta. Jag vet inte hur det finansieras. Men jag litar fullt på dem som berättat det för mig.”

Om det verkligen finns banker som ger olika villkor till olika etniska grupper vill jag verkligen låta vara osagt, och poängen är kanske inte heller just det. Utan att bilden av det förhållningssättet lever i högsta grad. Bilden av att de är ute efter ”våra områden”, att vi snart inte kan finnas kvar här. Den ilskan som kommer från alla orättvisor som faktiskt funnits här i årtionden. Det finns inget förtroende mellan de etniska grupperna. Man ler mot varandra på torget, men baktalar varandra strax därefter. Såren går djupt.

Jag kör igenom byarna och tänker på Orbán. Tänker att många av mina vänner i Sverige förfasas över vad som händer i Ungern. Hur demokratin sakta monteras ner. Jag förfasas över det också.

Här finns hela byar och städer som tycker att Orbán gör helt rätt med det mesta. De är arga över att han utmålas som en fascist och nazist i vissa länder i Europa. De tycker att han är en av de första som ser och förstår. Hans politik hjälper, här finns ett land, och ytterst ett Europa som behöver skyddas mot nya inkräktare.

Inställningen är följande: ”Nu ska vi ungrare stå emot. Över oss har turkar och österrikare och rumäner och ryssar härskat och nu vill också EU just det. Muslimerna vill ta över Europa, och EU släpper in dem över oss. Men nej, det får de inte. Vi är vana att vara hotade, har haft det tufft i många århundraden. Men vi klarar oss nu om vi håller ihop. Vi och de kristna krafterna i Europa förstår hur våra värderingar behöver skyddas nu. Deras kultur passar helt enkelt inte ihop med vår.” Här brukar vederbörande titta uppfordrande på mig och säga:  ”Se vad som händer i resten av Europa! I din del av Europa.”

Jag pratar om allt detta med några av mina vänner framåt kvällen, när jag kommer fram i en större ungersk stad. Vi börjar diskutera politik, ett stundande EU-val. En av dem uttrycker det just beskrivit. En annan frågar: ”Men hur har ni det egentligen med muslimerna i Sverige? Oj, vad vi har sett mycket på ungersk tv om hur illa det är hos er! Är du rädd?”

Och jag suckar och säger: ”Jag är inte rädd. Inte mer rädd för fulla män och mörka gränder i Stockholms förorter än i motsvarande förorter i Budapest.” Och jag känner plötsligt också hur trött jag blir. Hur jag slutar vilja diskutera. För det finns lite för mycket att säga, och avståndet är lite för långt mellan oss, tiden allt för knapp för att säga allt nu.

Jag säger att jag inte håller med om bilden, att ungersk tv väljer att belysa ”migrantproblemen” i precis varje nyhetssändning som skrämselpropaganda. Att ena ”oss” mot ”dem” har i alla tider, alla dagar varit bästa sättet att skapa sammanhållning. Det är en komplex fråga, försöker jag säga, och att vi får diskutera politik i sommar. Senare. De säger att de tror att Orbáns parti troligen går starkt fram i EU-valet. Det skulle även stärka det ungerska partiet här i Rumänien, RMDSZ. ”De är numera tajtare än någonsin med Orbáns Fidesz. Kanske kan de hamna i styrande ställning i en koalitionsregering istället för att vara i opposition som nu”, funderar de vidare.

Jag har såklart vetat det förut, men drabbas idag åter av insikten: Det är just här, i Transsylvanien, en hel del av Orbáns starka stöd finns. Och det är inte det minsta konstigt. Jag har verkligen full förståelse för varför.

Att den nationalistiska politiken också kan bli en på många sätt förödande kraft? Därom tvivlar jag inte heller en enda sekund.