Ceausescu, björnen och lilla jag

8C0EE5C5-197E-4998-850F-A8E22C9DFBC4
En björn vi mötte i traktens skogar i somras. 

Nu kommer jag bjuda er på en alldeles särskild berättelse ur min barndom. I förrgår var jag nämligen förbi ett par äldre vänner till mina föräldrar här i min gamla hemstad Kovászna, som ligger två mil ifrån ”min lilla by”. Mannen i den här familjen är över åttio år och har varit högst ansvarig för all skogsskötsel och jakt här i skogarna runt staden i hela sitt liv.

Jag ville träffa det äldre paret och hälsa från mina föräldrar. När jag väl sitter där i deras kök kommer plötsligt en alldeles speciell historia till mig. Kanske dyker den upp ur minnenas mörker för att jag ser jakttroféer på väggen eller något fäll från ett djur slängt över en möbel i familjens välordnade hem.

 

Csikos Júlia och Tibor, mina föräldrars goda vänner.

Minnet är som följer: Ceausescu ska komma till vår stad. Året kan vara 1982-1983. Jag kanske går i första eller andra klass. Vi, alla skolbarn, är utkommenderade till fotbollsplanen i likadana vita klänningar och skjortor, kanske håller vi något sidenband i handen och så ska vi hoppa runt i formationer eller liknande. Allt för att det ska se välkomnande och trevligt ut för vår stora ledare som sveper över fotbollsplanen i sin helikopter.

Vi är ute och studsar, Ceausescus helikopter flyger över huvudet på oss, några ropar, han vinkar. Jag tror inte det finns någon chans att vi kan se honom. Jag tror att vi alla inbillar oss att vi gör det ändå. Vi vill ju också att han ska se oss. Vi älskar honom. Hans bild pryder varje klassrum i skolan, han dyker ofta upp i vår svartvita tv och vinkar till folkmassorna. Vi sjunger den rumänska nationalsången varje morgon på skolgården och när vi blev pionjärer lovade vi honom och den socialistiska republiken Rumänien all vår trohet och vår framtid. Så det är en händelse värd alla fjärilar i magen en åttaåring kan få. Det är så stort! Han kommer för att skjuta en björn.

Staden slutar i en skog uppåt berget och där ligger en ”Ceausescu-villa” bland de höga granarna, ett hus där han faktiskt också sov två hela nätter av sitt liv. Björnen han ska skjuta är den maffigaste jägarna någonsin skådat. Europas i särklass största levande björn, så lyder uppskattningen. Därför är ledaren på väg hit. Den arma björnen har jägarna nämligen tämjt genom att mata den med hästkött varje kväll på samma plats, samma tid. Den dyker upp punktligt sista veckan innan Ceausescu kommer. Inget får gå fel nu.

Ceausescu kommer, landar uppe i skogen nånstans och lyckas till allas stora lycka skjuta björnen. Sedan sover han i sin villa med minst tjugo tjusiga rum och lika många badrum med guldkranar. Dagen efter flyger han vidare i sin helikopter.

Och vad händer med den stackars döda björnen? Jo, jaktlaget flår den och lägger ut skinnet på tork utanför ett hus som jaktlaget disponerar på VÅR GATA!

Jag är runt åtta år. Min kompis Kati och jag har hört talas om björnen. Vi springer ner till den trädgården och smyger in genom grinden. Vi ser björnskinnet ligga där på tork. Nyss björn, nu en pälsmatta. Kanske föreställde jag mig att den nyss har haft en björn i sig. Vi böjer oss fram och klappar lite. Tror jag att vi gör i alla fall.

Detaljerna är suddiga men vissa fragment rätt klara ändå. Minnet av att smyga fram till staketet och in i trädgården, böja sig fram över skinnet och betrakta det storögt. Kan jag ha drömt allt det där?

Nu sitter jag mittemot den man som var ansvarig för hela den här björnhistorien.

Jag måste ju bara passa på och fråga: ”Var det verkligen så här?” Och jag drar mina minnen kort, som ovan ungefär, och han brister ut i skratt: ”Ja, det var precis så det var! Men den gången alla barn var utkommenderade var nog inte då, utan när han flög hit för att inviga den nya fabriken här. När han kom för att skjuta björnen tror jag inte att ni var ute.”

Hm, så jag blandade ihop Ceausescus två besök. Inte så konstigt, allt flyter ihop.

”Men hur var det den gången då?” undrar jag. 

Den gamla skogschefen pratar gärna på, märkbart road av minnet: ”Jo, vi höll ju på med den stackars björnen. Oj, vad stor den var! Vid 18-20-tiden samma kväll matade vi den med hästkött vid samma jakttorn. Vi gick upp dit med gamla hästar som vi slaktade på plats.”

Sedan kommer jag på att min pappa har berättat att de var några vänner som gick upp till jakttornet någon dag innan och drack en hel del. De skojade om att skjuta björnen åt Ceausescu. Tänk om de hade gjort det, om min pappa istället hade skjutit Europas största björn! Jag skrattade lite rått då, jag kan inte låta bli att le åt hela historien nu.

Den är så tragikomisk ändå på något sätt. Att vi alla i så många år var förtryckta av Ceausescus hårda kommunistiska regim. Men hur mycket motstånd det ändå bubblade under ytan redan då, och troligen särskilt i de här regionerna där ungrare var i majoritet. De sköt nästan björnen i förskott i ren fylleprotest.

”Björnskinnet då?” frågar jag efter en stunds funderingar.
”Jo”, berättar den äldre mannen vidare: ”Den flåddes och så spändes skinnet ut på en ram, där nere i en trädgård som låg på er gata. Och vi var tvungna att sträcka ut det ytterligare, så det skulle bli riktigt stort. Det var den största björnen som hade skjutits i Europa vid den tiden.”

Om den detaljen är sann eller falsk? Viktig verkade den vara i alla fall! 😊

Här är jag 1975 med en alldeles ofarlig björn.

Imorgon blir det nog på en dagsfärsk björnhistoria, inte en trettiofem år gammal. För nya finns det också gott om!

Nu ska jag packa ihop och snart börja resan hemifrån och hemåt igen – mot Sverige.