Björnar vs människor

Björnar, björnar, björnar. Ja, kommer man från Transsylvanien blir man rätt van. Här kommer nu liter mer om björnar, denna gång ingen barndomshistoria, utan en alldeles färsk sådan. Situationen påminner en del om vargdebatten som rasat i Sverige.

I somras, när vi åkte runt i Transsylvanien med alla våra barn i en minibuss, stötte vi på en livs levande vild björn som vandrade ner för en sluttning mot vägen. Galet på riktigt. En turistbuss hade fått syn på den också och stannat till. Vi stannade så klart också. En övermodig yngling klev ur turistbussen och började slänga bullar upp i backen mot björnen. Den vågade sig allt längre ner och började äta av brödet. Den märkliga och läskiga scenen varade säkert i tio minuter.

Björn i det vilda, på väg ner mot bilvägen i somras.

I alla byar och små städer i området diskuterades björnsituationen i somras och nu börjar samma sak igen. I år är nog frågan mer aktuell än någonsin. Skogarna avverkas, björnarna trängs allt mer ut mot bebyggda områden. Det finns så många aspekter av björnsituationen som vore intressant att analysera. Jag måste nöja med några.

Börjar med folk i byarna och deras perspektiv. Familjerna som knappt får ihop det till mat på bordet och männen som blir mer arga över björnsituationen för varje glas pálinka (brännvin) som slinker ner. Föraktet och misstroendet mot politiker och myndigheter späs på när människor blir trängda.

”Vet du, de straffar dig hårdare om du skjuter en björn, än om du skjuter en människa. Så illa är det.” sa en av dem till mig när jag undrade varför de helt enkelt inte skjuter björnarna ändå, lite tjuvjakt har det väl alltid funnits utrymme för? Men nej, inte nu.

De berättade vidare att det finns byar där föräldrarna räds släppa iväg barnen till förskola och skola själva, där björnen går ända fram till husen och rotar i soporna. På tv-nyheterna ser jag björnar som kliver ut ur naturen och rakt in i kulturen på flera platser. Och då menar jag bokstavligt in i kulturen, alltså in på kulturhusets terrass i en mindre stad. Björnar skrämmer barn, äter djur och förstör. Människor räds gå ut i skogarna. Så varför får detta fortgå?

”Det handlar om ekonomi. Att turisterna ska komma hit och kunna gå på björnsafari” berättar en av mina vänner med självklar röst. Turisterna ska alltså bara kunna gå ut i skogen med en guide och få en nära-björn-upplevelse. Björnarna lockar folk, därför matas de och tämjs. 

Jag blir fundersam. Tycker synd om både björn och människa. Frågar min nära vän, journalisten, som jobbar på den största ungerska tidningen i Transsylvanien och har skrivit mycket om björnsituationen. Hur illa är det egentligen?

Hon väljer att förklara situationen med en aktuell historia som visar hur absurt det har blivit:

”En björn blev överkörd av ett tåg i utkanten av en liten stad. Den dog inte men skadades svårt. Veterinärerna tog hand om den och tog den till en plats för rehabilitering i flera månader. Den blev bättre, men aldrig riktigt bra. Ändå släppte de tillbaks den sedan, ut i friheten, på samma plats där den blev överkörd.”

Här stannar hon upp i berättelsen, tittar på mig frågande för att se om jag fattar hur galet det är:
”Förstår du? En björn som inte är helt frisk, som kanske inte kan skaffa sig mat själv, som släpps ut i närheten av människor, där den en gång förolyckats. Det här förstör människors tillit till myndigheterna. Och det verkar inte räcka med att de stackars byborna inte blir av med björnarna, det här tar sig helt absurda proportioner.”

Min journalistvän berättar vidare att det just nu pågår en björnräkning i Rumänien som strax ska bli färdig. Då bestäms hur många björnar som får skjutas. Samtidigt händer det i byarna på nätterna att människor lägger ut gift, dödar björnar och begraver dem snabb innan morgonen gryr. Människor skyddar sig själva. Men rädslan för att någon ska se är stor, det är ett grovt brott att döda björn, förknippat med skyhöga böter.
”Jag vet flera som har gjort det. Men skulle aldrig lämna ut dem”, avslutar hon sin berättelse.

Jag sätter mig den kvällen och skriver om ett blogginlägg om en björnstory ur min barndom. Min vän går till jobbet nästa morgon och skriver också en ledartext om björnar (länk här till er som förstår ungerska). Hon önskar en vettigare lösning från politiskt- och myndighetshåll som tar hänsyn både till natur och kultur. En lösning som drar lärdomar ur de senaste årens rädslor och skadegörelse och skapar utrymme igen, för både björn och människa.

Jag tänker nu på alla somrar i min lilla by, Haraly, där björnen alltid varit närvarande. Hundarna som skällde hela nätterna och barnen som drömde mardrömmar. Björnen vågade sig ända fram till utedasset en sommar. På morgnarna kunde man se björnspillning full med körsbärskärnor och rivmärken på fruktträden. Jag kissade i farmors gamla stinkande potta på natten, vågade mig inte ut.

Den stora fruktträdgården slutar där skogen börjar.

När vi gick i skogen när jag var liten skrek vi alltid: ”Håååå – lap lap lap”. Orden saknar betydelse, det var bara något som pappa lärde oss skrika, för nåt ska ju skrikas så björnen blir rädd. Så jag tänker att det får bli mycket ”Hå-lap-lap” i skogarna i sommar. Och jag är så tacksam över att vi numera har badrum inne i huset. Rådjuren i Älvsjö prövar mitt tålamod tillräckligt, finns ingen ork kvar till att dela toakö ett gäng björnar i Transsylvanien 😁