Transsylvanien och perspektiv

Dag 1 – på flyget och iväg

Jag har bestämt mig för att försöka skriva lite varje dag under den här min första resa som ”reseledare”. En ny, väldigt rolig roll!

Det är roligt att få arrangera en resa för tidigare kolleger och deras nära och kära. Flera i grupper känns mer som vänner och har också länge tjatat på mig om en Transsylvanienresa. Alla är resvana, intresserade och positiva, säkert även om saker skulle gå fel. Så förutsättningarna är helt enkelt fantastiska.

Den här resan är ett litet test också. Jag är nyfiken på att se hur den här turen fungerar för ett gäng i den här storleken, för att eventuellt längre fram arrangera fler resor, kanske mer ”på riktigt” som ett liten resebyrå – kanske lite hobbyverksamhet på somrarna vid sidan av journalistiken. Kanske också med lite olika inriktningar. Den här turen är helt enkelt en ”best of” 😊

För det är här är utvecklande på så många sätt. Ska inte tynga ner er med för många klyschéer, men ärligt talat känns det som en inre resa också för mig, varje gång jag tar med nya personer ner till mitt andra ”hem”. Det blir perspektivskifte för dem så klart, men också för mig. Att påminnas om att se med andra ögon. Att stöta och blöta olika frågor både med en antropologisk förförståelse och samtidigt utifrån en helt annan kulturell kontext och perspektiv. Att utmana fördomar man knappt trodde man hade längre.

Det är ju en spännande och lite skrämmande tid vi lever i. Jag läser i Expressen på vägen i flyget att SD är vårt andra största parti, enligt nya mätningar. Det känns läskigt och samtidigt förståeligt. I Ungern är det ett nationalistiskt parti som styr, som ni alla vet, och alla som vi kommer att hälsa på i Transsylvanien röstar troligen på Orbán (de flesta är ungerska medborgare också och har rösträtt – läs gärna mer på tidigare blogginlägg Alla här röstar på Orbán)

Att bryta den ”svenska” ingången och erfarenheten mot mitt ”ungerska” är intressant och utmanande på många sätt. Och nu generaliserar jag, men jag tror de flesta som läser förstår hur jag menar. Jag tror på att försöka åtminstone försöka förstå varför människor agerar och reagerar som de gör. Diskutera vilka krafter som styr och försöka förstå hur det kan komma sig att det konservativa och nationalistiska synsättet är så nära till hands att anamma, särskilt i tider som känns hotfulla. Var finns den gemensamma fienden vi kan enas mot? Kan vi skydda oss själva och behålla vår identitet, kultur, religion och språk – allt som känns viktigt – och samtidigt vara generösa och öppna? Var går gränsen till vår generositet och vem bestämmer det? Och vad är egentligen ett kristet förhållningssätt till dessa frågor? Här krävs det både psykologisk, historisk och sociologisk kompetens och (gärna en viss mått av journalistisk nyfikenhet 😉) för att på allvar kunna analysera olika sidors bilder och sanningar.

Jag skrev min D-uppsats i socialantropologi om den rumänska och ungerska nationalistiska historieskrivningen just i Transsylvanien (den blev visserligen aldrig färdig men jag läste MASSOR. Har en c-uppsats i liknande ämne). Jag undersökte frågan hur viktigt det var för de båda etniska grupperna att under det nationalistiska uppvaknandets tidevarv att hävda ett: ”vi var här först”. Historieskrivningen ser helt olika ut, och det som lärs ut i skolorna är olika. Jag vill inte ge mig in i något försök närma mig en sanning. Men det är viktigt att se konflikten och hur viktiga de här diskurserna är än idag för olika politiska rörelser i området.

Det jag ser och vet är att många har lidit av konflikterna mellan folkgrupperna på denna plats. Inte bara de mellan rumäner och ungrare – här fanns judar, romer, tyskar. Och jag vet att vi alla hade kunnat göra bättre under vissa perioder i historien, och att vi också kan göra bättre än vi gör idag. Det är inte lätt att vara nyanserad, men vi kan göra ett försök, tänker jag.

Så med dessa reflektioner ser jag jättemycket fram emot den här resan! Hoppas på många och långa diskussioner, inte bara om platser utan också om vår plats i världen. Jag hoppas också på mycket pálinka i glasen och en sol som skiner över oss.

Och så vill citera min pappa i sammanhanget också: ”Karpatbäckenet tillhör oss. Också.” ”A Kárpátmedence a miénk is!”

Här är resrutten, nu åker vi!