Saltgruva, festmåltid och den vackraste solnedgången

Dag 3-4. Vi åkte hem till min moster Agnes i Erdöszentgyörgy och fick ett varmt mottagande. Hon är så lik min mormor och mamma att jag alltid känner mig hemma i hennes närhet. Hennes son, min kusin Zoltán, hällde även upp lite pálinka i glasen.

Efter en rundtur i mosters fantastiska trädgård, där vi bland annat fick smaka solmogna vindruvor, packade vi in oss i bilen igen. Zoltán följde med oss och var vår guide i några timmar.

Första stoppet blev Rhédey-slottet, där engelska drottning Elisabeths gammelfarmor föddes en gång i tiden. Kul att få höra lite om traktens kopplingar till dagens engelska kungahus.

Efter det åkte vi vidare till Bözödújfalu, en by som dränktes av vattnet på 80-talet, som en följd av ett Ceausescu-projekt. Det gick ut på att bygga en jättedamm rakt över en ungersk by. 400 personer fick flytta därifrån och se sina hem dränkas av vatten. Idag ligger byn i botten på sjön och för några år sedan rasade också det sista som stack upp ur vattnet: kyrktornet. Det kommer snart byggas ett nytt torn till minnet av byn på samma plats. Dammen används idag både för bad och fiske. Men många minns och sörjer den försvunna byn än idag.

Vi tog farväl av Zoltán och Erdöszentgyörgy, för att åka vidare till ett trevligt pensionat i utkanten av Parajd. Där åt vi en rejäl forell-middag och drack gott vin.

Morgonen bjöd på vacker utsikt och en god frukost på pensionatet.

Vid 10-tiden blev det dags för dagens första programpunkt – saltgruvan i Parajd. Vi tog en knökfull buss ner i underjorden, där de jättelika saltsalarna öppnade sig för oss.Här finns en kyrka, museum, äventyrsbana, kaféer. Eftersom saltluften ska vara hälsosam är det många som spenderar flera timmar där nere varje dag. Det var roligt att få visa gänget något som verkligen är unikt för just det området. Vi köpte förstås lite badsalt och örtsalt utanför gruvan innan vi åkte vidare.Lunch blev det i Árcsó, där vi hade förbeställt ”székely-lakoma” – två stora fat med mat för fyra personer var. Goda korvar, kött och fläsklägg, potatis, rödkål, saltgurka och vitkål. Det var en rejäl måltid och riktigt vällagat på fina råvaror. I grannbyn Korond besökte vi sedan keramikerna Józsa János, den äldsta och mest kända hantverkaren i detta ”keramikens rike”. Vi tog en titt i hans verkstad och köpte med oss lite småsaker som kan fraktas på flyg. Vi tog en bensträckare på en bergstopp – Nyergestetö – och tittade på minnesmonumentet över de ungerska frihetskämparna från 1848.

Det blev en skön kväll med härligt ljus och vi bestämde oss för att hoppa över middagen på vägen. Istället stannande vi till vid en större mataffär i nästa stad på vägen – Kézdivásárhely – där vi handlade bröd, korv, ostar och massa annat gott. Med allt detta åkte vi äntligen ut till min (eller rättare sagt min pappas) lilla by: Haraly. Och så skönt det var att komma fram strax innan solen gick ner. Vi hann med en promenad i trädgården, se solnedgången, beundra utsikten över slätten och bergen långt i bakgrunden.

På ett sätt känns det här som resans mål, som flera i sällskapet sa. Jag har ju tjatat mycket om detta för mig så viktiga plats. Jag hade i förväg bestämt med tre familjer att de tar emot två personer var för en natt. Efter vår enkla middag här i vårt hus, kom de tillfrågade byborna för att hämta sina gäster. Det blev ett trevligt möte med mycket skratt och mycket google translate. Alla verkade tycka att det var spännande att träffa några helt nya personer.

Vi har sett höga berg, vackra städer och saltgruva. Men det här, Haraly, och min hemstad Kovászna, är ju platserna som på ett känslomässigt plan står mig närmast. Vi är framme vid resans hjärta. ❤