Att bjuda in andra till mitt

Dag 5-7

Jag hann inte skriva mer på resande fot, men vill gärna berätta om resans två-tre sista dagar också. Det finns flera dimensioner av en reseberättelse. Och hela tiden känns det som att två parallella spår var närvarande. Själva ”det här gjorde vi”-delen, som en faktisk dagbok över händelser, och ”det här kände jag”-delen som handlar om en djupare upplevelse, kanske också lite mer abstrakt.

Ju fler timmar som går sedan vi landade i Stockholm, ju större blir avståndet till det där praktiska och ju starkare dominerar själva känslan av resan. Men jag ska ändå ge mig på ett försök att berätta vad vi faktiskt gjorde först.

I byn Haraly delades de sex resenärerna upp och hämtades av familjer, två och två. Familjerna tog på sig att ge sovplats och frukost till mina svenska vänner. Att tre familjer i byn valde att ställa upp handlar främst om att de var nyfikna och gästfria, vilket jag uppskattar mycket. De fick förstås en slant för detta också, men det kändes verkligen som att de inte gjorde det för pengar, vilket också bidrog till att göra det hela så mycket bättre. Jag såg en ömsesidig nyfikenhet hos alla, och de försökte verkligen kommunicera med händer och fötter, och hjälp av telefonen förstås (en app som översatte) och genom att visa bilder för varandra.

På morgonen samlades vi i vår trädgård och en annan bekant i byn, Imre Nagy, kom med sin häst och vagn för att ta oss på en tur. Det var en helt annan känsla att sitta på en vagn och uppleva byn och landskapen. Solen lyste över oss och vi hörde alla ljud, kände alla dofter. Allt kom så mycket närmare. Upplevelsen höjdes också genom att Imre själv bjöd på både berättelser (som jag fick översätta) och ville ställa massa frågor om Sverige. Det blev återigen ett riktigt ärligt och intresserat möte mellan människor.

Kyrkan i Gelence, med anor från 1200-talet är en raritet i sig. Men även Ica-néni, tanten som låser upp och berättar om kyrkan för förbipasserande gäster och turister, bidrog till att göra stunden minnesvärd med sitt engagemang och personlighet.

Min man, Jonas, kunde också berätta en del om olika inskriptioner och bilder, som han tog reda på efter att ha varit där i somras och sett kyrkan. Har man, som han, ett brinnande intresse för medeltid, riddarordnar och kungahus finns här många pusselbitar att utforska. Och jag är så glad och tacksam över att han gör det! Jag tror att vi kompletterar varandra rätt bra som ”reseledarteam” just därför. Jag kommer med min personliga berättelse och socialantropologi, han plussar på historiska skeenden, årtal och sammanhang.

Efter kyrkan åkte vi tillbaks till byn för lunch och en visning i konsten att binda tunnor. Haralys enda idag verksamma tunnbindare, Tibor Szöke, visade sin yrkesskicklighet för oss. Hans son, Barni, var också med, översatte och berättade om olika träsorter och äldre verktyg. Det är så roligt även för mig att se detta igen och igen med olika besökare, eftersom min egen farfar också var duktig tunnbindare, liksom de allra flesta äldre i byn. Fint att hantverket får leva vidare och också föras vidare till nästa generation. (Här måste vi köra lite reklam! Vill någon av er ha en tunna, se till att beställa den från Haraly! Bättre än så blir det inte 😊: http://www.budonka.eu/)

Efter en rejäl och god lunch hos familjen Szöke, med därtillhörande pálinka och vin ur egen produktion, gick vi upp till vårt hus igen för att packa ihop. Det blev dags att åka vidare och lämna byn, även om det tog emot, både hos mig och resten av resegänget. Vi checkade in på spahotellet TTS i Kovászna lagom till kvällen och middagen.

Jag hade planerat in en sista dag (eller näst sista) för vila och rekreation. Lite så blev det också eftersom alla själva fick bestämma över promenaderna och badandet. Men vi tog också en gemensam tur ner till centrum och tittade på ”pokolsár”, djävulens lilla sjö, där jordgasen bubblar upp ur marken. Det mineralrika berget har gjort Kovászna till en välbesökt kurort. Där, i min gamla hemstad, finns många hotell och även gamla sanatorier. Dit har många lungsjuka rest för att andas den rena och ”starka” luften och bada i mineralvatten. Det finns också kurer med jordgas, ”mofeta”, som man sitter i, likt en bastu.

Mina vänner fick prova på att vara ”badgäster”, något som jag alltid drömde om att bli som barn i Kovászna. Badgästerna, som oftast kom från Bukarest, såg alltid så nöjda ut när de lunkade fram på stadens gator, iförda solhatt och solglasögon. De kunde sitta timmar på bänkarna och bara jäsa. Så vi stannade också upp en liten stund för att bara vara nöjda, bland annat över en god gulaschsoppa till lunch med lite blåbärslikör efter.

På den här vilodagen i Kovászna hann jag berätta en del om hur det var att vara barn i denna stad under Ceausescutiden. Jag visade vårt hus, min skola, och Ceausescus jaktvilla i skogen i utkanten av staden, alldeles nära vårt hotell. Här sov han en enda gång, när han besökte staden och sköt en björn. (Läs gärna den berättelsen i tidigare blogginlägg Ceausescu, björnen och lilla jag)

Sista dagen bjöd på vackert väder och ett kort besök på slottet Bran – som har tagit sin in i alla Transsylvanska turisters ”måste-lista”, eftersom den kallas för Draculas slott. Den historiska Dracula, alltså Vlad Tepes, övernattade här någon natt. Men slottet i sig är väl värt ett besök, då det ligger vackert, omgiven av berg, likt ett litet sagoslott. Dess historia vittnar om många krig i området mellan olika folkgrupper. Efter Bran åkte vi över Karpaterna igen tillbaka till Bukarest, där vi fick en god sista middag och kunde summera veckan tillsammans på flygplatshotellet.

Det här är alltså vad vi gjort. En reseberättelse. Men upplevelsen av den på något sätt så mycket större än så. Att få ta med människor från mitt ena hem, Sverige, och visa mitt andra hem, Transsylvanien, där jag är född och uppvuxen, är speciellt på så många plan.

Jag kanske kan bidra till en förståelse för en annan kultur och historia genom min berättelse. Men att sedan få se hur människor öppnar sig för varandra och bjuder på sig själva – det är verkligen sann magi. Det är ju där, i mötet med andra, som perspektiven blir så tydliga. Vi måste ifrågasätta våra vanor, traditioner och normer. På den här resan har vi alla försökt koka ner våra erfarenheter till att diskutera frågor vi alla bär på. Och ju fler olika personer vi lyckas möta med ömsesidig respekt, desto rikare och klokare blir vi. Klyschigt kan tyckas, men samtidigt min fasta övertygelse.

Att se detta hända blev min största glädje och lärdom från den här resan. Och det fina med det hela: just detta verkade vara mina medresenärers känsla också. Vi såg höga berg och fantastiskt vackra städer och byggnader. Men det var hos människorna, byn och när livet kom riktigt nära, som det kändes mest. När vi kunde mötas, bjuda på oss själva och roa oss tillsammans.

Så med detta sagt – det här gör vi om! Jag ser redan fram emot kommande resor, möten, insikter och spännande diskussioner.

PS. De här drinkarna och boken fick vi som tack från resegänget. Så fint ❤️