Vantrivsel i kulturen – fredag morgon i mellanmjölkland

Apatiska barn, sjukskrivningar och diagnoser. Ja, vad håller vi på med?

Jag vaknar och får ett ord i huvudet som inte vill lämna mig: ”Systemfel”.

Som journalist har jag ett dokument i min dator där jag för anteckningar om olika systemfel. Saker som till synes är ologiska, för att de helt enkelt inte rimmar med helheten. Ett exempel är att arbetsmiljölagen omfattar elever i all skolverksamhet utom på fritidshemmet. På eftermiddagen gäller arbetsmiljölagen nämligen bara personalen. Ett solklart systemfel.

Ett annat exempel är att tandvård inte ingår i vår allmänna försäkring. Att vi av skatten lagar alla fel på kroppen, men när det kommer till området i munnen, och här handlar det också om livsnödvändig vård, så täcks det inte av det allmänna. Fullkomligt ologiskt systemfel.

Jag roar mig med att skriva upp dessa och liknande små skavanker i systemet. Tänker att vi journalister måste göra mer för att avtäcka dem, visa och analysera. Kanske kan de rättas till? Så att de fula fläckar försvinner. Så att de socialt mindre bemedlades sneda tänder inte blir så synliga. Systemfel handlar om att upptäcka, rätta till, stoppa in lakanets urvridna kanter under madrassen igen. Så att hjulen snurrar vidare. 

Men i morse var det inte de här smärre systemfelen som bekymrade mig. Perspektivet var plötsligt ett helt annat. Större än så. 

Jo, en helt vanlig fredagsmorgon efter en god natts sömn: Tankar om större paradigmskifte, vantrivsel i kulturen, systemkollaps kanske? För stora ord. Det handlar mer om det där övergripande skavet liksom. Så jag sätter mig och skriver. Vill plötsligt vara pratig och fri tanken. Oredigerad.

Låt oss börja hos de apatiska barnen, perspektivet kan göras tydligt där. Jag läser all debatt som varit efter Gellért Tamás och Ola Sandstig/Filters olika reportage. Det handlar ju om barn som påstås ha vanvårdats av föräldrar, feldiagnostiserats av läkare, och har blivit ”kultursjuka” – ett tillstånd jag läser om, som handlar om ungefär följande: Vi skapar kulturellt acceptabla sjukdomar i vissa situationer, som har drag åt medicinska diagnoser och har flera symptom kan likställas med olika sjukdomar. Men de uppkommer bara i vissa samhällen, i vissa kontexter, som reaktion på vissa samhällsfenomen.Det är inte märkligt att barn eller vuxna blir apatiska i ett sammanhang med hög stress och ovisshet, tänker jag, och där beslut om att få stanna dessutom kan påverkas av deras sjukdom. De botas både av uppehållstillstånd, mer eller mindre, men också av att separeras från omgivning som är bärare av den kulturella kontexten som gjort dem sjuka – som föräldrar och mottagande myndigheter. 

Jag vågar mig på att dra perspektivet större. Tänker på min egen sjukskrivning i utmattning förra året. Systemfel. Vi var många på samma tidningsavdelning som var sjukskrivna under samma period. Det journalistiska oberoendet var hotat. Något som jag, och flera med mig, har byggt hela vår yrkesidentitet kring. Inte särskilt konstigt att reagera.

Hade jag, likt några av de apatiska barnen som tillfrisknat, lyfts ur min kontext och fått vara på ett sanatorium i fjärran land några veckor, sedan inte kommit tillbaka till samma kontext, kanske jag mått bättre fortare. Vem vet.

Jag blev sjuk på riktigt, kan inte på något sätt närma mig tanken på att vara en simulant, eller någon som vill utnyttja ett system. Jag slutade sova, lita på mig själv, mitt omdöme, mina tankar. Jag som under många år har skrivit checklistor och spaltmetrar med artiklar om hur man ska undvika stress och press, hur man som individ ska förhålla sig till systemet, som rätt snabbt kan göra en sjuk. Plötsligt fanns där inga listor som hjälpte. Där fanns bara smärta och flyktbehov.

De flesta av oss som blir sjuka på grund av systemfel får hitta våra vägar framåt igen. Vi går rehabiliteringskurser med goda resultat. Lär oss att förhålla oss till allt som omger oss genom att sätta gränser. Det som har premierats under alla år av arbetslivet, att springa fortare och fortare, prestera bättre och mer, ska man plötsligt förhålla sig lite klokare till. Säga nej, ta sig tid för återhämtning. De urvridna lakanen stoppas in under madrassen igen och allt rullar på.

Vi som avvek är inte ett systemfel. Vi är en systemdel som får allt att snurra vidare. Insikten är skakande.

—–

Jag tänker vidare. Tre möten och samtal med andra människor har gjort rätt stort intryck på mig de två senaste veckorna. Kan dela med mig lite av det.

En vän, jag kallar henne Mia, jobbar som journalist på en av Stockholms stora redaktioner. Vi hade inte setts på ett tag, sitter och lunchar äntligen i en trendig miljö som får oss båda att känna oss så där mysigt och dekadent urbana. Vi nickar åt varandras samtidsanalyser på våra lite tilltufsade sätt, men bara inom gränsen för vad normen tillåter förstås. Vi beklagar oss över samma saker: Hur man nu har gått 20 år i ett yrke och inte längre vill ta skit. Men hur kulturen runt oss faktiskt är skit. Hur alla springer lite för fort, ska göra lite för mycket. Det finns ingen tid för avvägningar, journalistiska diskussioner, för fördjupning. Allt hetsas fram och vi fördummas av farten. Och så tillåts vi stanna upp ibland och känna efter. Självklart känner vi skavet. 

Så här borde det inte få fortsätta, konstaterar vi samstämmigt. Sitter där båda två, mitt i karriären, mitt i livet, med växande barn. Börjar prata om hur många duktiga kolleger som lämnar yrket. Och jag nämner kanske, eller så tänker jag bara, att jag känner igen diskussionen från lärarkåren, vars arbetsmiljö jag har bevakat på många år. Pressen blir för hög, när det finns något i systemet som gör att de egna insatserna inte får genomslag i relation till helheten. Det goda lilla man gör i klassrummet för en elev dränks i att systemet inte tillåter det goda i stort att regera. När en genomarbetad artikel inte räddar tidningar som överlag fylls av snabba och grunda nyhetsinslag. Medielogiken och marknadslogiken som drar oss åt ett håll. Men vi människor är mycket mer komplexa än att vilja passa in i det enkla systemet.

Så vi tillåts kollapsa ibland. Vi skapar system för att tillåtas göra det. Vi ruskar av oss samtidens skav, hittar halvtimmar av lättnad i att beklaga oss över systemet, ibland behöver vi halvår eller år att göra samma. Sedan går vi tillbaks och smörjer hjulen så de kan snurra vidare.

Ett annat möte som gjort intryck på mig senaste veckorna var den med Irene Wennemo, i samband med att jag skulle skriva ett personporträtt. Min egen protest mot samtidens fart blev att be om tre timmar intervjutid och sakta ner minuterna genom långsamma frågor. Göra ett ärligt försök i komma djupare i förståelsen för människan som satt där framför mig. (Inte så svårt att få till den situationen med min utbildning, ekonomiska bakgrund, sociala förmåga och fasta anställning på en tidningsredaktion. Ja, jag vet.)

Jag ställer krav på min miljö med utgångspunkt i skavet och miljön svarar med att vara tillåtande. Jag får timmarna. Tar mig två fredagar för att skriva en längre och djupare text än vad jag tänkt från början. Förstås blir det inte så bra som jag hoppats. Men good enough, har jag numera lärt mig.

Mötet med Irene Wennemo blev inte givande bara för att jag gav det tid. Utan för att jag såg något hos henne som påminde mig om vad jag själv tror är rätt. Att inte döma en människa för en annan åsikt, bara för att medielogiken eller den kulturella kontexten så kräver. Att försöka vara lite större än så. Irene Wennemo säger något som jag tänkte mycket på när jag pluggade socialantropologi. Att vi inte ser vår egen kultur, kontexten vi befinner oss i, förrän långt långt senare. Hur självkritiska vi än försöker vara. Så duktiga journalister eller antropologer eller filosofer kan vi aldrig bli, att vi faktiskt greppar hela komplexiteten i omvärlden som omger oss.

Ett tredje möte jag blev ett samtal med en kollega. Vi pratar om anhöriga med diagnoser och om normaliteten kring oss som är så snäv. Katarina Bjärvalls bok ”Störningen” ligger på mitt skrivbord, om hur vi med NPF-diagnoser och piller försöker ”hantera vårt samhälles värsta skadeverkningar”? En högst relevant fråga. Samtidigt sitter vi där, med kollegan, och pratar av oss. Om hur skönt det var att få insikten om funktionsnedsättningarna, hjälpen och förståelsen. Vårt behov av definition för det avvikande i ett samhälle där normen är allt snävare blir så uppenbar. Vad är det vi egentligen ger upp för att få hjulen att snurra vidare? Vad är det för något vi hela tiden diagnostiserar?

Fredag morgon och allt detta far igenom min hjärna. Blir till ord framför mig på datorn. Rörigt.

Jag reser på mig, går fram till bokhyllan för att leta efter en bok. ”Vi vantrivs i kulturen” av Freud ska väl ligga här någonstans? (tänker att om jag skriver detta kommer ni tänka, gud vad pretto) Hittar inte, fast rubriken har jagat mig i veckor. Jag låter blicken vandra över bokryggarna framför mig. Har alltid känt mig för liten för att skriva det som faller mig in. Orden har varit mitt verktyg, min ventil, men också min försörjning och mitt hinder. Jag har låst in mig och skrivit tillrättalagt. Kan jag verkligen få skriva fritt nu och bara publicera det? Var går gränsen?

Sak samma. Jag skriver allt som kommer. Jag inser hur jag vantrivs i kulturen men med orden kommer känslan av hur mycket jag samtidigt älskar människan som skapar den. Vi skapar och klagar och skaver och skapar vår omvärld, om och om igen. Jag ser med stor ödmjukhet på alla runt mig som försöker göra rätt. Jag ser på mig själv och på ivern att få ur mig alla röriga tankar med allt större förståelse.

Jag tittar på bokryggar som ”Konsten att vara kvinna” och ”Jakten på svenskheten” och ”Stå fast.” Tre böcker jag gillar och som har gett mig insikter i konsten att vara människa. Fragment av en helhet, olika perspektiv. Tänker plötsligt att mina röriga tankar visst kan få rymmas i helheten också.

Igen kan förstå allt, men vi kan alla försöka förstå lite. Och det bästa vi kan göra, tror jag är att inte låsa in oss i sanningar, utan försöka vara öppna för att ompröva dessa. Oavsett om de kan handla om apatiska barn, psykisk ohälsa eller vår diagnosepidemi. Vi måste dela med oss av känslan av skav, av halvfärdiga tankar.

Min oro kanske ger en pusselbit av förståelse till någon annan. Eller bara en förståelse för lite själslig röra en fredag morgon. I så fall: Fint så. Verkligen good enough.