Jag, en invandrare

Här kommer nu en invandrad blondins bekännelser. Mitt blygsamma men skitlånga inlägg i den tyvärr ständigt aktuella migrationsdebatten. För det är nämligen så att ni därute, vänner och bekanta, ibland har satt mig i rätt besvärliga situationer.

Nu skriver jag främst till er som ser er som svenskar. Men läs vidare ni andra också för all del!

Ni har accepterat mig som en av er och betraktat mig som svensk, de allra flesta av er. Jag är nog rätt tacksam över det, eftersom det säkert har underlättat för mig i flera situationer. 

Det som har räknats då är mitt utseende, att jag pratar svenska utan brytning, att jag lärt mig de sociala koderna, har en svensk man och många svenska vänner. Pratar varken för långsamt, för fort eller för mycket. Lagom. Jag funkar som svensk i svenska sammanhang, kort och gott.

Jag kommer att snart berätta mer om mina förhoppningar inför nästa årtionde. Men först kort om några situationer jag kan hamna i, utifrån de ovan nämnda omständigheterna, att smälta in i det ”svenska”. Det känns som att jag ofrivilligt ”wallraffar” ibland, och som journalist borde jag alltid välkomna detta. Men många gånger har det också gett mig en stark känsla av obehag.

En situation längre tillbaks i tiden, som är rätt talande:
”Men du är väl inte som de? De står ju mest på torget i Tensta och hänger. Invandrarna.”

Dessa ord sa en äldre snäll dam på min skrivarkurs på Folkuniversitetet för 12-13 år sedan. Jag hade lämnat in en skrivuppgift som alla andra i gruppen hade fått läsa. Den handlade om att jag just gjort en intervju med en annan journalist och författare som bodde på samma gata i Stureby som jag, Götaforsvägen. Han hette Anders Sundelin och hade bosatt sig i Tensta ett halvår för att skriva en bok om förorten och dess invånare. Jag har sedan i min tur skrivit en artikel om honom och boken i lokaltidningen Mitt i, där jag jobbade då. 

Nästa steg då: Jag hade alltså skrivit en personlig betraktelse över komplexiteten i hans och mitt möte och beskrivning av förorten till min skrivarkurs. Hänger ni med? Grundfrågan i betraktelsen var vem som har företräde att berätta någon annans historia. Jag skrev om att jag var lika mycket medelklass som Sundelin, boende på samma gata till och med, men till skillnad från honom kände jag mig själv som invandrad/utrikesfödd/nysvensk. Kan det ge mig något tolkningsföreträde om livet i Tensta eller inte? En intressant fråga, tyckte jag själv. 

Men nu tillbaka till den äldre svenska kvinnan på kursen, som jag minns bodde i en våning på Djurgården. Hon tittade på mig med stora ögon, och kunde verkligen inte förstå: ”För du är väl inte som dem?” I hennes värld satt jag ju här på hennes kurs och skrev på svenska, och vill ändå identifiera mig som invandrare? Varför i all sin dar? Det blev väldigt svårt.

Jag tog mig tid att förklara. Och till nästa skrivarkurs skrev jag en betraktelse om allt detta istället. Om hennes syn på mig och min reaktion och tankar kring det. (Då tog det verkligen skruv 😁 rätt meta meta)

Här kommer ett kursiverat stycke du kan hoppa över, om du snabbare vill komma till poängen:

Jag berättade också för henne – och de andra på kursen – att jag är uppvuxen i en annan del av Europa, med delvis annan kultur och traditioner. Det som mest definierat vem jag var och är, är att jag är dotter till en läkare som hade hela huset fullt av böcker och journalistvänner, som ville se en förändring. De ville att ungrarna skulle ha frihet i Transsylvanien, rätt till sitt språk, skolor och tro. Rätt till det som brukar räknas till grundläggande mänskliga rättigheter på en plats där man föds. Ceausescu drev samtidigt en stark kommunistisk och samtidigt nationalistisk politik i 70- och 80-talets Rumänien. Min pappa och hans vänner drack rödvin, pratade motstånd och smugglade litteratur. De ville ha demokrati och läste böcker av amerikanska socialantropologer för att förstå världen lite bättre. 

Jag växte upp i en värld där vi ändå lärde oss att hata rumäner, för de hade tagit vårt land och förtryckte oss. Några av dem var goda, men de flesta ville oss illa, fick vi veta som barn. Samtidigt stod min pappa starkt för alla människors lika värde. Som läkare berättade han alltid att han inte gjorde skillnad på kvinnor som kom till honom – han gjorde sitt bästa för rumänska, romska, tyska och ungerska kvinnor som sökte vård, känd förlossningsläkare som han var. 

Han berättade ofta för mig om att Transsylvanien alltid bestått av flera kulturer och religioner, som har kunnat leva sida vid sida i fred. Om den politiska makten bara hade låtit dem vara. Jag fick lära mig att Karpatbäckenet tillhörde oss också. Men inte bara oss. 

Min pappa gav upp sin kamp på plats i Transsylvanien år 1984, och tog med mig och resten av familjen till Sverige. Vi var politiska flyktingar och fick snabbt uppehållstillstånd, efter att ha bedömts som så solklart asylfall. 

Min första sommar i Sverige, när jag inte kunde ett ord svenska, och vi samlade burkar för att panta på Vätternstranden i Jönköping, kommer jag aldrig glömma. Våra föräldrar lät oss hålla på. Min 20-åriga syster ville köpa tamponger och cigaretter och tioåriga jag ville köpa godis för pengarna. 

Och hösten sedan, där allt var chockrosa och mintgrönt, och när sminkligan regerade i klass 4b i Torpaskolan i Jönköping, kommer jag aldrig heller glömma. Allt var främmande. Det svåra i att komma från att ha varit duktigast och populärast i klassen till att tappa allt, för man varken kunde språket eller koderna. Men jag hade ändå turen att ha föräldrar som var kloka nog att se till att jag hamnade i en svensk klass istället för en förberedelseklass i annan skola. Och lärde mig snabbt. Men socialt gick jag nästan under, under de första månaderna. Jag grät mig många raster igenom och ville hem till min gamla skola, mitt hus, mina kompisar.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att jag någonstans har en stark känsla av att vara ”ungersk” trots allt svenskt jag lärt mig och fått. Min familj har fått kämpa för att få ha rätt till sitt språk, sin kultur och land. Jag tror jag delar den känslan med många andra invandrare som kommer hit. 

Vad har vi sedan rätt till och vilka skyldigheter har vi? Vilka krav får vi ställa? Vilka krav ska ställas på oss? Går det ens att prata vi och dem – oss och er? Hur länge är det relevant och vem bestämmer det? Är det jag själv som väljer att definiera mig eller tycker ni alla att jag är svensk nu? Många intressanta frågor och det finns tid och många år framför mig förhoppningsvis om jag vill skriva om dessa. 

Bakgrunden har ni nu. Över till vad jag vill säga denna vackra dag – den 1/1 2020.

Solklart att sådana som jag, med akademisk bakgrund och från en kultur som i sina delar ligger hyfsat nära den svenska kulturen, om vi nu vill och kan prata om en sådan, lättare kan integreras. Men nu handlar inte frågan om det. Utan om bemötande och förhållningssätt. Om förutsättningarna för att få vara en hel människa och få känna sig som sådan i ett samhälle eller i ett sammanhang. Om hur vi ser på varandra och på andra människor. Om hur vi beter oss.

Jag känner, hör och ser hur klimatet hårdnar. Hur vissa mer öppet pratar om andra folkgrupper på ett generaliserande sätt. Kanske har det gått från ”invandrarna” mer mot ”muslimerna” och ”afrikanerna”. Jag får vara med er ”svenskar” i flera olika sammanhang och har ibland drar diskussionen iväg åt oväntade håll. Den senaste tiden har jag fått höra bland annat följande:

”Somalierna är Afrikas zigenare. De vill inte jobba alls.” ”Jag tycker de kan komma hit, hur många som helst. Men de ska inte få några pengar av oss. Då får vi se hur många som kommer.” ”Att föda barn är deras pensionsförsäkring.” osv. 

Det är allt mer rumsrent att prata i dessa termer i helt ”vanliga svenska” miljöer dessa dagar, när jag lämnar mina journalistkretsar och andra vängrupper. Jag behöver inte heller alltid gå till just svenska miljöer, jag kan hålla mig i mina ungerska. Orbán bedriver idag en politik i Ungern där han förordar en nationalistisk ordning som i sin tur logiskt sätt gör stor skillnad på folk och folk. Utifrån min bakgrund kan jag förstå hur och varför det händer och har också skrivit om det tidigare här på min blogg.  Och det ju väldigt lätt att förenas i en rädsla för det främmande, vi har historiska bevis på hur vi människor fungerar. Det är också klart att otryggheten har ökat. 

Jag vet att personer som kan strö den här typen av åsikter omkring sig kan vara varma och empatiska, ibland också religiösa, för att jag har fortsatt att prata med dem.

Det finns flera som jag, som likt en kameleont smälter in i olika miljöer. Jag reagerar så klart starkt när de främlingsfientliga åsikterna kommer, oftast med känsla av ångest, med kyla och tystnad ibland. Aldrig genom att nicka med. Oftast försöker jag att fortsätta samtalet och ta reda på vad åsikterna kan grunda sig i. Särskilt där jag ser att det finns en öppning och chans att ge en mer nyanserad bild, vilket det gör ibland. Jag vill berätta att det faktiskt går att förändra människors åsikter genom att ge bakgrund, insikt och chansen till förståelse.

För om vi matar varandra med en förenklad syn på folkgrupper och på verkligheten runt oss, leder det snart till en snävare och snävare definition av vilka ”vi” och ”de” är. Väldigt många känner sig snart utanför och det skapar ett ännu mer uppdelat samhälle med ännu fler som känner av samma ångest som jag. Polariseringen, det riktigt svarta och det kritvita ökar och nyanserna försvinner allt mer.

Märk väl – jag skriver inte om sakfrågorna här. Jag berör hur vi agerar och bemöter varandra. För det är där skon klämmer nu, och det är där jag vill att vi alla ska göra skillnad 2020!

Så här några budord från mig inför nästa årtionde.

Till alla ”helt vanliga svenskar” där ute, och jag vet att jag generaliserar nu 🙂

  • Fortsätt vara öppen och visa respekt!  Bara för att folkgrupper i andra länder har krigat mer och tappat respekten för varandra, behöver det inte betyda att du måste ta efter. Om samtalet förs mindre generaliserande om andra grupper, kommer problemen med utanförskap minska snabbare. Sluta prata nedsättande om andra, sluta nicka med. Ta reda på fakta, för det finns också därute. Ifrågasätt allt, alltid – en rätt bra regel. Utgå ifrån att världen oftast är mer komplex och svår att förstå än vad du just fått höra!
  • Hjälp till! Om du nu tycker att det är för många som kommit hit, och de nu ändå behöver integreras, snälla räck ut en hand istället för att bara klaga. Det är minst lika mycket mottagarlandets sociala insläpp (eller inte) som leder till en känsla av utanförskap, segregation och ett splittrat samhälle, med alla dess tråkiga följder. Lär känna människor på riktigt, det kan göra skillnad!
  • Var svensk om det nu känns rätt, oavsett vad det nu innebär för just dig! Du behöver inte välja bort något för att vara välkomnande – troligen är dessutom jämlikhet och jämställdhet det ”svenskaste” som finns, beroende på hur vi definierar kultur. Om du visar vem du är och vad du står för är det lättare för andra människor att förstå dig. 
  • Var sunt skeptisk! Det finns många människor därute, både invandrare och svenskfödda, som vill utnyttja ett generöst socialt samhällssystemet och kanske dig. Såklart det gör. Bara för att du inte generaliserar och pratar illa om andra människor innebär det inte att du blundar för allt detta. Det innebär bara att just du väljer att inte såra andra, utan att istället bidra till att minska de spänningar som finns.

Till alla de personer som ”svenskarna” beskriver som ”invandrare”, eller som själva kan räkna sig till någon sådan kategori (utrikesfödd, nysvensk, osv osv):

  • ”Svenskar” är faktiskt just så olika sinsemellan som ni själva är. Så sluta generalisera! De kan också uppfostra sina barn. De är inte alltid stela och har svårt att bjuda till. De har också en tro, även om det tar sig i uttryck som körsång i kyrkan eller yoga. Eller fredagsmys. De har sina ritualer och sammanhang som kan vara helt skilda från varandra. Olika kulturella koder, serier, böcker, netflix, facebookgrupper. Var nyfiken på dem, så blir det lättare för dem att förklara och bjuda in.

Till alla journalister:

  • Glöm inte att det aldrig finns objektiv journalistik, men det finns bättre och sämre förutsättningar för att försöka komma nära. Hoppas på ett 2020 med mer öppenhet, nyfikenhet, tid och research!
  • Protestera mot ägare som vill styra er, oavsett om det är kommersiella syften eller budskap som ska fram. Journalistiken behövs som oberoende kraft, annars försvinner dess makt att förändra. Och vi (jag räknar mig hit) vill faktiskt förändra!
  • Valet av tema och artiklar är redan i sig en vinkel. Glöm inte det! Göm er inte bakom att en artikel låter allas bästa argument komma fram, när ni ska försvara ert oberoende. Det behövs mer diskussion om detta!

En sista sak: Jag gillar inte hela grejen med att ha behövt skriva allt detta förstås. Men det trängde sig på.

Om min pappas demokratiska kamp handlade om ungrarnas rätt till sitt språk, så handlar min om att bidra till ett samhälle där vi bemöter varandra med större respekt, nyfikenhet och förståelse.

Stor nyårskram till er alla!