Jag gråter över att bli publicerad igen

Det här jobbet gjorde jag (och Elisabeth C) för tidningen Specialpedagogik för över ett år sedan, i ett annat namn, för en annan chefredaktör – i ett annat liv känns det som.

Ni vet, ni som minns alla turer med Lärarförbundets tidningsavdelning – hur många av oss då valde att ”hoppa av” och bli uppsagda, när verksamheten lades ut på contentbyrån Make Your Mark.

Nu, nästan ett år senare tar detta företag, som jag uppenbart inte ville jobba för, en av mina gamla texter och publicerar den både i print och på webb i tidningen Specialpedagogik. I mitt nya namn. Jag har aldrig skrivit under namnet Enikö Arnell-Szurkos för Lärarförbundet, ändrade namn från Enikö Koch efter jag slutat där.

Så de, vem de nu är, säkert en intet ont anande redaktör – tar min nära två år gamla text – bemödar sig att ta reda på mitt nya namn, men hör inte av sig om att de kommer publicera mina gamla grejer igen. Så oförargligt på ett sätt – och helt oförlåtligt på ett annat sätt!!!

Så vad gör man? 

Jag har ju fattat ett principiellt beslut om att inte jobba för de här tidningarna, eftersom jag tycker Lärarförbundet gjort helt fel i att lägga ut sin verksamhet på byrån. Vilket alla vet, eftersom jag var engagerad i debatten.

Mitt varumärke som journalist är att jobba med journalistik och inte med content. Jag vill därför inte jobba för dessa tidningar, eftersom de jobbar nära Lärarförbundets kommunikationsavdelning på ett sätt som jag inte är bekväm med.

Jag menar att de gör ett tydligt övertramp.  

Det gör ju ont i hjärtat också, att bli publicerad i en tidning man egentligen älskar, men känner att man inte längre kan jobba för… Så jag är förstås inte bara arg, utan riktigt ledsen också.