En förändringsresa vi helst vill glömma

OBS – UTKAST!

Under perioden jag arbetade på Lärarförbundets tidningsavdelning skedde den stora nedmonteringen av förutsättningarna för ett fritt journalistiskt arbete. Det började med några lugna år, men förvandlades sedan till ett turbulent kapitel i mitt yrkesliv. Jag kommer att beskriva ”förändringsresan” som slutligen ledde till att Lärarförbundets tidningsavdelning våren 2019 lades ner, och tidningsproduktionen lades ut på contentbyrån Make Your Mark, ett bolag inom Aller media.  

Det finns många sätt att redogöra för mina år, både före och under den stora förändringen. Jag kan inte göra annat än att ge mitt eget reporterperspektiv, som jag tror i stort delas av mina före detta kolleger. Bredvid mig på skrivbordet ligger samtliga fackliga handlingar från den här tiden. Jag satt inte själv med i tidningsavdelningens fackstyrelse, men väl i valberedningen, och var också adjungerad till styrelsen vid några utvalda tillfällen. Det var många möten som behövde orkas med och mina duktiga fackligt engagerade kolleger la ner oräkneliga timmar på dessa. När tidningsavdelningen lades ner tog jag hem alla dokument – tänkte att jag i en snar framtid kommer att behöva dokumentationen för att teckna ner en del av vår historia.

Så låt oss börja 2013, när jag anställdes på Lärarförbundets tidningsavdelning. Då hade jag jobbat som reporter i flera år på arbetsmiljötidningen Du&Jobbet och flera dagstidningar dessförinnan.

Jag var bekant med Lärarnas tidning. Enligt ryktet i journalistkretsarna var det en stor och självständig tidningsavdelning Lärarförbundet hade i Lärarnas hus på Stora Essingen. Det var fri och oberoende journalistik som producerades där för medlemmarna i ett av Sveriges största fackförbund. Lärarnas arbetsmiljö och arbetsförhållanden var helt i linje med vad jag ville skriva om, och jag var glad och förväntansfull när jag tillträdde min tjänst sommaren 2013.

Redan första veckorna fick jag höra från chefer och de nära 40 kollegerna på tidningsavdelningen att Lärarförbundets styrelse var stolt över sina tidningar och värnade den journalistiska friheten. Ibland kunde det förekomma att förbundsstyrelsen hade synpunkter på innehåll, men exemplen var få, och det var också tydligt att den journalistiska fanan hölls högt. 

Här skulle inga förtroendevalda eller utredare bestämma över nyhetsvinklar, det var samtliga journalisternas, inklusive chefernas, gemensamma hållning. De journalistiska besluten stod enbart vi i yrkesgruppen för. Vi var samtliga anställda av Lärarförbundet, och med i klubben Unionen, likt de flesta andra kanslianställda. Men vi var också dubbelanslutna till Journalistförbundet och hade vår lilla klubb för yrkes- och etiska frågor, som bara berörde oss journalister.

När jag började hade tidningsavdelningen just genomfört en omfattande omorganisation. Med hjälp av vissa sammanslagningar av tidningar och anställning av fler journalister med kompetens i ämnena, skulle kvaliteten höjas även på de minsta tidningarna. Vår tidningsavdelningschef Annica Grimlund konstaterade på första avdelningsmötet jag minns, att ekonomin var god och tidningsavdelningens arbete uppskattat av både läsare och ägare. Målet var att hela tiden att förbättra det journalistiska arbetet, men grunden var redan lagd och förutsättningarna givna:

I det redaktionella programmet för ämnes och yrkestidningarna stod det att ”lkjasdlkfjasdlöfkja”.

I Lärarnas tidnings redaktionella program stod det: ” slkdfjaöldskfjaödlsfkj”

Lärarnas tidningsavdelning var som en egen ”bubbla” i Lärarnas hus. Vi satt på ett eget våningsplan, där vi hade samtliga redaktioner och lokaler. Vi hade egen budget, egna planeringsdagar och skötte arbetet självständigt från resten av Lärarförbundet. 

Vi deltog förvisso på personaldagarna och kanslimötena, men även då med viss respekt för avståndet mellan oss och de andra avdelningarna. På många sätt var uppdelningen självklar och gjorde det enkelt att skilja uppdragen från varandra. Vi respekterade kollegerna från andra avdelningar i deras yrkesroller, och mitt intryck var att de i lika hög grad respekterade och uppskattade vårt arbete. 

Vårt mål var detsamma – att lärarna skulle få en bättre arbetsmiljö och förutsättningar, men vägarna dit var helt olika. Vi skulle vara fria att välja våra ämnen och vinklar utifrån en journalistisk bedömning som satte läsarnas, alltså lärarnas, perspektiv först. Det kunde ibland ligga fel i tid, eller fel i vinkel, i förhållande till Lärarförbundets prioriteringar, politiska linje och kommunikationsinsatser i en viss fråga. 

Två trappor ovanför oss journalister satt en lika stor kommunikationsavdelning, med syfte att informera om Lärarförbundets verksamhet, bilda opinion för lärarnas sak och verka för ökad medlemsrekrytering. Vi på tidningsavdelningen skulle förstås också bidra till att informera och rekrytera medlemmar, men på ett annat sätt, nämligen genom att producera angelägen journalistik.

I några år fick jag och mina kolleger arbeta utifrån det jag efteråt kan bedöma som goda förutsättningar för att producera genomarbetad och högkvalitativ journalistik. 

På Lärarnas tidning, där jag jobbade större av tiden, hade vi minst en egen större nyhetsartikel, granskning eller egen undersökning i vartannat nummer, som ofta citerades av TT och fick stor spridning utanför lärarkåren. Vårt arbete, både i print och på webb, uppmärksammades också på fackförbundspressens årliga konferens, där vi både nominerades och fick flera priser år efter år.  

Det var en period där vi hade många diskussioner om journalistiken, då vi hade tid att reflektera och utveckla. Jag ska ta två personliga exempel från den tiden för att illustrera vad oberoendet och friheten även från styrning från Lärarförbundet kunde innebära, ur ett journalistiskt perspektiv.

Lärarförbundet och fritidspedagogerna

Under mitt första år på tidningsavdelningen arbetade jag som reporter för tidningen Fritidspedagogik. Jag kom rätt in i en synnerligen infekterad konflikt mellan medlemsgruppen och förbundsstyrelsen. Det märktes på flera sätt och bakgrunden var följande: Fritidspedagogerna var besvikna och arga, här vågar jag generalisera och säga att en majoritet av dem var det, även om bara en bråkdel hördes och syntes i sociala medier, och kände sig förbigångna av både regeringen och sitt eget fackförbund.  Anledningen var att lärare och förskollärare skulle få legitimation, men inte yrkesgruppen fritidspedagoger. Fritidspedagogerna, med snarlik utbildning som förskollärarna, fick istället stå utanför legitimationsreformen. Till det hör att barngruppernas storlek ökade på fritidshemmen för varje år och förutsättningarna att utföra ett gott arbete i en sund arbetsmiljö minskade. Det fanns alltså en hel del att göra fackligt för den yrkesgruppen.

Ganska snart efter att jag börjat jobba genomförde jag en längre intervju med dåvarande förbundsordförande Eva-Lis Sirén. Jag ville också ställa några kritiska frågor till henne om hur Lärarförbundet agerat i fritidspedagogfrågan. Vi satt på hennes rum och jag spelade in intervjun. (En del av den intervjun kan läsas i den här texten, i webbversionen http://click.lclk.info) I slutet av intervjun, när bandspelaren stängdes av, berättade hon för mig att vissa av de här arga fritidspedagogernas och deras ledare verkligen hade hamnat i konflikt med henne och förbundsstyrelsen. ”Off record”, det var svårt att kommunicera med dem, förklarade hon för mig. Jag förstod att det här bekymrade henne och förbundsledningen.

Hur skulle jag då som journalist hantera den informationen? Här fanns en tydlig och infekterad konflikt. Jag var både tacksam över förtroendet, men kände mig samtidigt också styrd. Min högsta chef och tidningens ägare hade svårt att kommunicera med personer ur medlemsgruppen, som jag hade som uppgift att bevaka. Dessa personer började dessutom prata om att starta en egen organisation för fritidspedagoger – vilket utgjorde ett direkt hot mot Lärarförbundet, då de riskerade att locka över många medlemmar. 

Vi diskuterade frågan på redaktionen. Det fanns kolleger som tyckte att vi skulle vara försiktiga med att ge kritikerna ett för stort utrymme, eftersom de numerärt sett inte var så många. Samtidigt resonerade vi kring att tidningen kanske är det enda forumet där dessa kritiker faktiskt kunde få komma till tals. Vi kände oss i alla fall skyldiga att som journalister att helt enkelt rapportera så objektivt det bara gick, genom att skildra båda sidors ståndpunkter. 

Därför fortsatte jag att intervjua även fritidspedagoger som var i konflikt med förbundsledningen.  Det handlade om en konflikt som var nära kopplad till yrkets utveckling och förutsättningar, därför ett ytterst relevant ämne för tidningen. Jag tror att flera i förbundsstyrelsen under den här perioden förstod och respekterade den journalistiska hållningen i frågan. Medan andra undrade säkert hur vi som ”deras tidning” kunde intervjua personer som så tydligt kritiserade förbundsledningen.

Lärarförbundet hade även ett ämnesråd för fritidspedagogik med flera representanter, bland annat alltid en person från förbundsstyrelsen. Några av oss från tidningen Fritidspedagogik, oftast chefredaktör Helena Gårdsäter eller Björn Andersson, samt jag som reporter, var med en stund varje gång ämnesrådet sammanträdde, för att fånga upp nyheter och få tips till framtida nummer.

En gång när rådet sammanträdde uttryckte förbundsstyrelserepresentanten öppet sin skepsis mot en artikel jag har skrivit, där en viss fritidspedagog hade intervjuats. Flera av deltagarna på mötet minns detta, eftersom det ändå var en relativt ovanlig företeelse. Här finns artikeln att läsa idag: 

Personen tyckte alltså inte att en fritidspedagog borde ha fått uttala sig i tidningen, och hon hoppades att han inte heller skulle medverka i artiklar framöver. Jag minns än idag hur jag försökte vara lugn, saklig och tydlig när jag försvarade tidningens ställningstagande. 

Jag kände mig rätt stolt att våga säga ta diskussionen inför alla församlade, minns jag.  Även om jag stod stadig mitt journalistiska omdöme var jag hyfsat nyanställd. Att våga ta konflikten handlade också om att det fanns ett redaktionellt program, samt chefer och kolleger, som jag kunde luta mig mot. Personen i ämnesrådet argumenterade inte heller emot den gången, utan accepterade min förklaring. Vi tyckte olika och tidningen behövde inte låta sig påverkas. 

Lärarförbundets jurister och ”utköp” av lärare

Ett annat, liknande exempel, inträffade några år senare. Jag hade, tillsammans med en kollega på Lärarnas tidning, gjort ett större granskande jobb tillsammans med Svenska Dagbladet. Vi hade under flera veckor kartlagt hur många lärare som Sveriges tio största kommuner hade köpt ut de senaste åren. Det handlade bland annat om att lärare köptes ut istället för att arbetsgivaren tog sitt fulla ansvar för rehabilitering och arbetsanpassning efter en sjukfrånvaro. Nyhetsartikeln fick rubriken ”Lärare köptes ut för flera miljoner”. Att inte ta hand om lärarkompetensen bättre skavde i lärarbristens tid och artikeln, som sedan följdes upp med flera reportage, väckte uppmärksamhet.

Det var flera delar i detta jobb som Lärarförbundets jurister var kritiska till. De ville läsa våra artiklar innan de lämnades till tryck, men inte bara ändra i sina citat och utan även i andra delar av artiklarna. Till exempel var de upprörde över ordvalet ”utköp”. Eftersom utköp egentligen handlar om en överenskommelse mellan parterna, vilket ofta facket också gläds över att ha stridit igenom för medlemmen, tyckte juristerna att vi skulle använda ordet ”förlikning”. En av juristerna ifrågasatte helt öppet att vi överhuvudtaget skrev om frågan.

Då kallade tidningsavdelningschef Annica Grimlund till ett möte, där hon och jag, samt Lärarförbundets tre anställda förbundsjurister deltog. Vi diskuterade de olika ingångarna i ett ämne som journalister och jurister kan ha, och även hur arbetsprocessen behövde se ut  gällande tidningens artiklar. De fick gärna läsa och korrigera sakfrågor i sina citat, men inte bestämma över rubriker och andra delar av våra texter. Annica Grimlund var vänlig men tydlig, och jag glad och tacksam över hur hon och resten av redaktionsledningen stod bakom oss reportrar i den här konflikten. 

Jag minns att vi ändå undrade hur alla andra ”uppe i huset” såg på vår publicering. Tyckte hela ledningen att det var fel av Lärarnas tidning att välja utköpsvinkeln? Det finns nog alltid en fråga en organisationstidning kan ställa i den här typen av situationer. Men vi hade ändå en möjlighet att följa vår journalistiska kompass. 

Självklart blir man som journalist ändå påverkad av en ägares åsikt, som betalar ens lön. Det vore konstigt annars.  Särskilt om ägaren är en organisation med samma mål som tidningen. Men eftersom det verkligen ingick i vårt uppdrag, i alla fall Lärarnas tidnings, att även granska Lärarförbundets ”inre och yttre liv”, kände vi oss stärkta i tron om att det fanns en stark demokratisk poäng i att en medlemsorganisation skulle vara ett forum just för alla medlemmars olika åsikter. Vi skulle även granska Lärarförbundet som skolaktör. Det var lärarnas problem och bekymmer vi satte först, inte förbundsstyrelsens. 

Vi skulle åstadkomma förändring genom journalistik. Genom att genomföra undersökningar, hitta nyheter och skriva reportage som kändes relevanta och kunde påverka debatten, omvärlden och politiken. Vi hade helt andra verktyg än ombudsmännen och kommunikationsavdelningen. Så länge vi hade förtroende hos våra läsare och i omvärlden, hade vi också makt att peka på orättvisor och väcka debatt.

Eftersom Lärarförbundet är en stor aktör på skolans område i Sverige vad gäller yrkes- och villkorsfrågor, skulle förstås även Lärarförbundets agerande granskas eller skildras på samma sätt som andra makthavares inom utbildningsområdet. 

Självklart visste vi att Lärarförbundet jobbade på ett adekvat sätt för sina medlemmars bästa i de flesta fall. Men även i den bästa organisationen det finnas förbättringspotential, som vi också såg som vårt uppdrag att belysa. Dessa kunde vara sådant som bara vi såg, eller fick tips om, eftersom vi hade nära kontakt med läsarna, lärarna.

När förändringarna började

Mina första fyra år på tidningsavdelningen var i stort sett lugna, vad gäller just ägarens, förbundsledningens, inblandning i det journalistiska innehållet. En stor organisationsförändring påbörjades dock under 2017 som inte handlade om innehåll, utan om ekonomi. Vi skulle skära ner verksamheten med nio journalisttjänster, vilket ledde till att fem titlar skulle läggas ner. Det var en påfrestande tid med många fackliga möten och journalistiska diskussioner, om hur vi ändå skulle försöka göra lika kvalitativ journalistisk, men i mindre kostym. 

Smygande under samma period, började även andra förändringar anas. Enligt Annica Grimlund, som då var chefredaktör för Lärarnas tidning samt chef för hela tidningsavdelningen, blev det ett slags skifte ungefär ett år efter att Johanna Jaara Åstrand hade tillträtt som ordförande, samt efter att den blivande kommunikationschefen Ida Strutt hade anställts på kommunikationsavdelningen. 

En tid därefter publicerade Lärarnas tidning något om Lärarförbundets årliga ranking ”Bästa skolkommun” som även inbegrep kritik mot rankingen. Då mötte Annica Grimlund några medarbetare vid ett gemensamt fika, och minns att Ida Strutt reagerade starkt mot publiceringen.

– Just att hon öppet sa något om det gjorde hela klimatet hårdare, säger Annica Grimlund.

Samtidigt satt Annica Grimlund med i Lärarförbundets ledningsgrupp. Där hoppades hon kunna föra tidningsavdelningens talan i olika frågor och också värna tidningarnas oberoende. Men frågan var inte på agendan förrän ett speciellt ledningsgruppsmöte i maj 2017. Då fick hon reda på att tidningsproduktionen skulle ses över gällande ekonomin. 

– Då tyckte jag att de även måste se över vad kommunikationsavdelningen kostar också. Det finns ju annat som kostar än tidningarna.

Kommunikationsöversynen kom ändå till största del handla om tidningsavdelningen. Den genomfördes av en konsultbyrån Reformklubben, som blivande kommunikationschef på Lärarförbundet, Ida Strutt, enligt vad vi då fick höra även varit med och grundat.  

Reformklubbens rapport blev startpunkten för en lång kamp om journalistiken. Den låter sig inte beskrivas i detalj inom ramen för den här artikeln, men har beskrivits utförligt i tidningen Journalisten: https://www.journalisten.se/fordjupning/striden-om-larartidningarna

Det som kännetecknade kampen var att vi journalister kände att det pågick en parallell process i huset, att där fanns en ledning som redan har bestämt sig för att tidningarna skulle till slut knytas närmare ägaren. 

Här kommer några formella beslut som fattades under perioden, som successivt försvagade journalistikens fria ställning.

xxxx

xxxxx

xxxxxx

Under den här perioden började vi även organisera oss kring våra yrkesetiska frågor i vår journalistklubb. Från ledningens håll, förmedlat oftast genom kanslichef Sixten Frixon, fick vi återkommande lugnande besked om att journalistiken skulle fortsätta vara fri och oberoende. Att chefredaktörerna skulle fortsätta som ansvariga utgivare. Samtidigt pågick en formell process som styrde skeppet åt ett helt annat håll. Vi började ana att det fanns kunskapsluckor både hos förbundsstyrelsen och många lärare kring vad som faktiskt kännetecknar fri och oberoende journalistik. 

Vi diskuterade hur vi skulle försöka, när läget redan var ansträngt, försöka förmå förbundsledning och medlemmarna att förstå vad som höll på att gå förlorat. Att det här inte bara handlade om medlemskommunikation, utan om en större och viktigare demokratifråga.

Organisationspressen i förändring

Vi såg samtidigt att utvecklingen på Lärarförbundet var en del av en större samhällsförändring, och kan inte heller förstås ryckt ur detta sammanhang. Här finns en marknad som handlar om konkurrens om medlemmar fackförbundet. Konkurrensen handlar för Lärarförbundets om Lärarnas Riksförbund (LR), som redan hade lagt ut sin medlemstidning på contentbyrån OTW. 

Att LR inte behövde tåla granskning av sin egen tidning, medan Lärarförbundet ibland fick utstå kritiska frågor i Lärarnas tidning, gynnade förstås inte konkurrensläget. Att detta var en betydande anledning till förändringen av Lärarförbundets hållning till sin tidningsutgivning anade vi redan då. Jag fick själv höra det från en person i förbundsstyrelsen.

Samtidigt verkade förbundsstyrelsen inte se vilka värden som gick förlorade när kommunikationsstrategierna skärptes, och Lärarnas tidning skulle tala med samma röst som Lärarförbundet.

Det är flera fackförbundstidningar som har gått åt samma håll, mot ökad innehållsstyrning av ägaren. För att all kommunikation ska nå maximal effekt på medlemmar och samhällsutveckling. En konsult inom mediebranschen som länge följt utvecklingen är Morten Postrup, som också skrivit en bok i ämnet ”Journalistik och content marketing”. Där redogör han för skillnaderna mellan fri journalistik och ägarstyrd sådan.

Varför väljer fler organisationstidningar den här vägen?

– Ägarna vill att organisationerna ska tala med en röst. Det organisationen står för ska kommuniceras likadant i alla kanaler. Då vill man inte ha något som sticker ut. I kommunikationen med medlemmarna vill man bygga varumärke, skapa engagemang och göra medlemmarna fler och mer lojala. Då vill man mata läsarna med sånt som driver vissa beteenden. 


Det här sättet att tänka är något helt annat än journalistik som tar sin utgångspunkt i läsarnas situation, eller aktuella frågor för att ta sitt eget grepp och göra sin egen bedömning av en fråga, förklarar Morten Postrup.

– När journalistiken gör sitt jobb är det ju inte alltid man stryker ägaren medhårs, om man säger så. Ibland skaver det. Och det ska det göra! 

På kort sikt är det klart att man som ägare kan se att det finns vinster i att ersätta journalistiken med varumärkesbyggande kommunikation, men frågan är vad det gör med vitaliteten i organisationen på lång sikt. –Många hävdar att man sköter demokratin på annat sätt, men jag vill hävda att fri journalistik är en grundpelare för en demokratisk organisation. 

Man kan inte förlita sig på att den journalistiken ska pågå någon annanstans, enligt Morten Postrup. 

–Troligen är det vanliga medierna inte särskilt intresserade av de frågor organisationen arbetar med, även om man skulle vilja det. 

Försök att rädda oss under stress och press

Vi journalister på Lärarförbundets tidningsavdelning tog många egna initiativ under den här perioden för att bromsa utvecklingen. Vi hade på egna möten kommit med många förslag till effektivisering hos oss, och även många förslag till ökat samarbete med andra avdelningar på kansliet, på ett sätt som inte skulle äventyra den journalistiska friheten i samma utsträckning. Alla dessa dokument negligerades i vidare beslut. Flera av oss blev sjukskrivna i perioder, eftersom det var väldigt ansträngande att göra ett bra journalistiskt arbete under den processen och pressen. Jag minns hur svårt det var att skriva om lärarnas professionsfrågor i Lärarnas tidning, precis när slaget om våra egna professionsfrågor pågick i bakgrunden. 

Allt detta var svårt att förklara för läsarna och lärarna, både då och senare. Flera hade även tidigare uppfattat Lärarnas tidning som en tidning i symbios med Lärarförbundet, och hade kanske aldrig reflekterat kring hur vi journalister har förhållit oss till vår ägare och organisation. Vi var självkritiska och undrade om vi kunde ha varit duktigare på att upplysa både förbundsstyrelse och läsare om vad journalistik i grunden behöver för förutsättningar för att fungera optimalt för att kunna leverera fri och oberoende journalistik.

Vi var ledsna över att det inte blev tydligare uppror mot förbundsstyrelsens vägval i lärarkåren. Lärare har ett demokratiuppdrag i sin yrkesroll, resonerade vi. Samtidigt insåg vi också att läsarna hade fullt upp med sin vardag – huruvida de har en medlemstidning som är fristående från deras fackförbund kanske inte behöver vara samma nyckelfråga för dem som för oss.

För mig blev demokratifrågan och den om min yrkesroll som oberoende journalist en avgörande identitetsfråga under den här perioden. Jag ville inte kompromissa med den journalistiska friheten och behöva styras av en kommunikationschef, även om det fanns en chefredaktör emellan. Att chefredaktörerna fanns som en sköld mellan oss och kommunikationschefen innebar ändå en viss trygghet under processen. Men några veckor senare, när dessa chefredaktörer slutade en efter en, när de insåg att deras ansträngningar och kamp för journalistiken misslyckats, var det svårt för oss reportrar att hålla hoppet levande.

Fler av oss började se oss om efter nya jobb och några sa upp sig. Snart därefter kom det sista slaget – hela tidningsverksamheten skulle läggas ner på Lärarförbundet och vi, som ville, skulle få börja jobba på byrån Make Your Mark. En verksamhetsövergång låg framför oss, där vi fick möjlighet att behålla våra tjänster. Men i presentationen av den nya verksamheten blev det tydligt att den nya verksamheten handlade om uppdragsjournalistik, nära kopplat till Lärarförbundets kommunikationsavdelning. Genom representanter från Make your mark, fick vi veta att bolaget inte hade avtal med journalistfacket. Vi fick också information om att framtiden var oviss för oss anställda, då företaget snart skulle göra ett ”digitalt språng” med våra tidningar. 

När verksamhetsövergången förbereddes började flera av oss vara öppna i sina protester mot utvecklingen. Jag gick till exempel öppet ut med kritik mot min arbetsgivare i tidningen Journalisten och skrev en artikel på DN-debatt under rubriken ”Tala klarspråk om lärartidningarna!”

Men beslutet var redan fattat och resulterade att en stor majoritet av oss, fast anställda journalist på tidningsavdelningen, blev utköpta. Vi kom alltså överens med arbetsgivaren om att bli uppsagda med ett ”avgångspaket” innehållande några månadslöner, beroende på hur länge man varit anställd, och en utbildningspeng. Tre kolleger fortsatte och lät sin anställning gå över till Make Your Mark. Flera vikarier och frilansmedarbetare följde också med till nya byrån, och ytterligare ett antal kolleger fortsatte jobba en period för Make Your Mark på frilansbasis efter uppsägningen. Flera hade påbörjade projekt som de själva också var måna om att få avsluta.

Kompetensförlust och vägen framåt

Är det någon större skillnad då? Huruvida det går att se skillnad på ”fri journalistik” och ”content” är en svår och komplicerad fråga, med flera möjliga svar. En möjlighet att se skillnad är att faktiskt analysera innehåll, dels mellan Lärarnas tidning och Skolvärlden (som redan sedan längre tid görs av contentbyrå). Det är samma relevanta och även i kvalitet ofta samma innehåll som kan förekomma i de båda tidningarna. Men något saknas i Skolvärlden vid närmare läsning, nämligen den kritiska rösten även mot det egna fackförbundet. Jag jämförde tidningarna, en högst hastig undersökning, men med ett entydigt resultat. I Skolvärlden förekom LR:s förbundsstyrelse i xxxxxxxx (fakta från gamla undersökningen)

Snart har det gått ett år sedan vi förlorade våra jobb på Lärarförbundets tidningar. Flera av oss har gått vidare till andra uppdrag och hittat nya vägar i yrkeslivet. En stor kompetensförlust har det dock inneburit för lärarna, att så många ämneskunniga journalister valde bort att fortsätta skriva för Lärarförbundets tidningar. 

På Lärarnas tidning skriver idag både några av våra gamla kolleger, men också nyanställda duktiga journalister, välskrivna och högst relevanta artiklar om skola och utbildningspolitik. Det som saknas är de ibland kritiska rösterna mot Lärarförbundet, eller att vissa ämnen helt enkelt inte tas upp i tidningen. Det finns flera exempel under den här perioden, som Lärarförbundets stora reklamkampanj med kändisar, som inte skrevs om i tidningen. Ämnen där flera av oss före detta anställda spontant känner att vi skulle skrivit om. Frågan är om det märks för läsarna? Om någon saknar sådana artiklar, och hur många läsare som märker att innehållet allt mer liknar samma innehåll som Lärarförbundet kommunicerar i sina andra kanaler?

Tidningen Journalisten gjorde en jämförelse av det journalistiska innehållet i Lärarnas tidning före och efter förändringen. De kom fram till att Lärarförbundets aktuella rapporter och undersökningar tydligt visar vägen för vilken journalistik tidningen satsar på. Lärarförbundets rankning av ”Bästa skolkommun” har aldrig fått sådant utrymme i tidningen som efter förändringen. Lärarförbundets rapporter kommuniceras också genom väl genomarbetade journalistiska artiklar. För mig som journalist är det tydligt att innehållet numera inte planeras på en helt fristående och självständig redaktion, utan på en redaktion som visar stor hänsyn till ägarens vilja och kommunikationsbehov.