Vantrivsel i kulturen – fredag morgon i mellanmjölkland

Apatiska barn, sjukskrivningar och diagnoser. Ja, vad håller vi på med?

Jag vaknar och får ett ord i huvudet som inte vill lämna mig: ”Systemfel”.

Som journalist har jag ett dokument i min dator där jag för anteckningar om olika systemfel. Saker som till synes är ologiska, för att de helt enkelt inte rimmar med helheten. Ett exempel är att arbetsmiljölagen omfattar elever i all skolverksamhet utom på fritidshemmet. På eftermiddagen gäller arbetsmiljölagen nämligen bara personalen. Ett solklart systemfel.

Ett annat exempel är att tandvård inte ingår i vår allmänna försäkring. Att vi av skatten lagar alla fel på kroppen, men när det kommer till området i munnen, och här handlar det också om livsnödvändig vård, så täcks det inte av det allmänna. Fullkomligt ologiskt systemfel.

Jag roar mig med att skriva upp dessa och liknande små skavanker i systemet. Tänker att vi journalister måste göra mer för att avtäcka dem, visa och analysera. Kanske kan de rättas till? Så att de fula fläckar försvinner. Så att de socialt mindre bemedlades sneda tänder inte blir så synliga. Systemfel handlar om att upptäcka, rätta till, stoppa in lakanets urvridna kanter under madrassen igen. Så att hjulen snurrar vidare. 

Men i morse var det inte de här smärre systemfelen som bekymrade mig. Perspektivet var plötsligt ett helt annat. Större än så. 

Jo, en helt vanlig fredagsmorgon efter en god natts sömn: Tankar om större paradigmskifte, vantrivsel i kulturen, systemkollaps kanske? För stora ord. Det handlar mer om det där övergripande skavet liksom. Så jag sätter mig och skriver. Vill plötsligt vara pratig och fri tanken. Oredigerad.

Låt oss börja hos de apatiska barnen, perspektivet kan göras tydligt där. Jag läser all debatt som varit efter Gellért Tamás och Ola Sandstig/Filters olika reportage. Det handlar ju om barn som påstås ha vanvårdats av föräldrar, feldiagnostiserats av läkare, och har blivit ”kultursjuka” – ett tillstånd jag läser om, som handlar om ungefär följande: Vi skapar kulturellt acceptabla sjukdomar i vissa situationer, som har drag åt medicinska diagnoser och har flera symptom kan likställas med olika sjukdomar. Men de uppkommer bara i vissa samhällen, i vissa kontexter, som reaktion på vissa samhällsfenomen.Det är inte märkligt att barn eller vuxna blir apatiska i ett sammanhang med hög stress och ovisshet, tänker jag, och där beslut om att få stanna dessutom kan påverkas av deras sjukdom. De botas både av uppehållstillstånd, mer eller mindre, men också av att separeras från omgivning som är bärare av den kulturella kontexten som gjort dem sjuka – som föräldrar och mottagande myndigheter. 

Jag vågar mig på att dra perspektivet större. Tänker på min egen sjukskrivning i utmattning förra året. Systemfel. Vi var många på samma tidningsavdelning som var sjukskrivna under samma period. Det journalistiska oberoendet var hotat. Något som jag, och flera med mig, har byggt hela vår yrkesidentitet kring. Inte särskilt konstigt att reagera.

Hade jag, likt några av de apatiska barnen som tillfrisknat, lyfts ur min kontext och fått vara på ett sanatorium i fjärran land några veckor, sedan inte kommit tillbaka till samma kontext, kanske jag mått bättre fortare. Vem vet.

Jag blev sjuk på riktigt, kan inte på något sätt närma mig tanken på att vara en simulant, eller någon som vill utnyttja ett system. Jag slutade sova, lita på mig själv, mitt omdöme, mina tankar. Jag som under många år har skrivit checklistor och spaltmetrar med artiklar om hur man ska undvika stress och press, hur man som individ ska förhålla sig till systemet, som rätt snabbt kan göra en sjuk. Plötsligt fanns där inga listor som hjälpte. Där fanns bara smärta och flyktbehov.

De flesta av oss som blir sjuka på grund av systemfel får hitta våra vägar framåt igen. Vi går rehabiliteringskurser med goda resultat. Lär oss att förhålla oss till allt som omger oss genom att sätta gränser. Det som har premierats under alla år av arbetslivet, att springa fortare och fortare, prestera bättre och mer, ska man plötsligt förhålla sig lite klokare till. Säga nej, ta sig tid för återhämtning. De urvridna lakanen stoppas in under madrassen igen och allt rullar på.

Vi som avvek är inte ett systemfel. Vi är en systemdel som får allt att snurra vidare. Insikten är skakande.

—–

Jag tänker vidare. Tre möten och samtal med andra människor har gjort rätt stort intryck på mig de två senaste veckorna. Kan dela med mig lite av det.

En vän, jag kallar henne Mia, jobbar som journalist på en av Stockholms stora redaktioner. Vi hade inte setts på ett tag, sitter och lunchar äntligen i en trendig miljö som får oss båda att känna oss så där mysigt och dekadent urbana. Vi nickar åt varandras samtidsanalyser på våra lite tilltufsade sätt, men bara inom gränsen för vad normen tillåter förstås. Vi beklagar oss över samma saker: Hur man nu har gått 20 år i ett yrke och inte längre vill ta skit. Men hur kulturen runt oss faktiskt är skit. Hur alla springer lite för fort, ska göra lite för mycket. Det finns ingen tid för avvägningar, journalistiska diskussioner, för fördjupning. Allt hetsas fram och vi fördummas av farten. Och så tillåts vi stanna upp ibland och känna efter. Självklart känner vi skavet. 

Så här borde det inte få fortsätta, konstaterar vi samstämmigt. Sitter där båda två, mitt i karriären, mitt i livet, med växande barn. Börjar prata om hur många duktiga kolleger som lämnar yrket. Och jag nämner kanske, eller så tänker jag bara, att jag känner igen diskussionen från lärarkåren, vars arbetsmiljö jag har bevakat på många år. Pressen blir för hög, när det finns något i systemet som gör att de egna insatserna inte får genomslag i relation till helheten. Det goda lilla man gör i klassrummet för en elev dränks i att systemet inte tillåter det goda i stort att regera. När en genomarbetad artikel inte räddar tidningar som överlag fylls av snabba och grunda nyhetsinslag. Medielogiken och marknadslogiken som drar oss åt ett håll. Men vi människor är mycket mer komplexa än att vilja passa in i det enkla systemet.

Så vi tillåts kollapsa ibland. Vi skapar system för att tillåtas göra det. Vi ruskar av oss samtidens skav, hittar halvtimmar av lättnad i att beklaga oss över systemet, ibland behöver vi halvår eller år att göra samma. Sedan går vi tillbaks och smörjer hjulen så de kan snurra vidare.

Ett annat möte som gjort intryck på mig senaste veckorna var den med Irene Wennemo, i samband med att jag skulle skriva ett personporträtt. Min egen protest mot samtidens fart blev att be om tre timmar intervjutid och sakta ner minuterna genom långsamma frågor. Göra ett ärligt försök i komma djupare i förståelsen för människan som satt där framför mig. (Inte så svårt att få till den situationen med min utbildning, ekonomiska bakgrund, sociala förmåga och fasta anställning på en tidningsredaktion. Ja, jag vet.)

Jag ställer krav på min miljö med utgångspunkt i skavet och miljön svarar med att vara tillåtande. Jag får timmarna. Tar mig två fredagar för att skriva en längre och djupare text än vad jag tänkt från början. Förstås blir det inte så bra som jag hoppats. Men good enough, har jag numera lärt mig.

Mötet med Irene Wennemo blev inte givande bara för att jag gav det tid. Utan för att jag såg något hos henne som påminde mig om vad jag själv tror är rätt. Att inte döma en människa för en annan åsikt, bara för att medielogiken eller den kulturella kontexten så kräver. Att försöka vara lite större än så. Irene Wennemo säger något som jag tänkte mycket på när jag pluggade socialantropologi. Att vi inte ser vår egen kultur, kontexten vi befinner oss i, förrän långt långt senare. Hur självkritiska vi än försöker vara. Så duktiga journalister eller antropologer eller filosofer kan vi aldrig bli, att vi faktiskt greppar hela komplexiteten i omvärlden som omger oss.

Ett tredje möte jag blev ett samtal med en kollega. Vi pratar om anhöriga med diagnoser och om normaliteten kring oss som är så snäv. Katarina Bjärvalls bok ”Störningen” ligger på mitt skrivbord, om hur vi med NPF-diagnoser och piller försöker ”hantera vårt samhälles värsta skadeverkningar”? En högst relevant fråga. Samtidigt sitter vi där, med kollegan, och pratar av oss. Om hur skönt det var att få insikten om funktionsnedsättningarna, hjälpen och förståelsen. Vårt behov av definition för det avvikande i ett samhälle där normen är allt snävare blir så uppenbar. Vad är det vi egentligen ger upp för att få hjulen att snurra vidare? Vad är det för något vi hela tiden diagnostiserar?

Fredag morgon och allt detta far igenom min hjärna. Blir till ord framför mig på datorn. Rörigt.

Jag reser på mig, går fram till bokhyllan för att leta efter en bok. ”Vi vantrivs i kulturen” av Freud ska väl ligga här någonstans? (tänker att om jag skriver detta kommer ni tänka, gud vad pretto) Hittar inte, fast rubriken har jagat mig i veckor. Jag låter blicken vandra över bokryggarna framför mig. Har alltid känt mig för liten för att skriva det som faller mig in. Orden har varit mitt verktyg, min ventil, men också min försörjning och mitt hinder. Jag har låst in mig och skrivit tillrättalagt. Kan jag verkligen få skriva fritt nu och bara publicera det? Var går gränsen?

Sak samma. Jag skriver allt som kommer. Jag inser hur jag vantrivs i kulturen men med orden kommer känslan av hur mycket jag samtidigt älskar människan som skapar den. Vi skapar och klagar och skaver och skapar vår omvärld, om och om igen. Jag ser med stor ödmjukhet på alla runt mig som försöker göra rätt. Jag ser på mig själv och på ivern att få ur mig alla röriga tankar med allt större förståelse.

Jag tittar på bokryggar som ”Konsten att vara kvinna” och ”Jakten på svenskheten” och ”Stå fast.” Tre böcker jag gillar och som har gett mig insikter i konsten att vara människa. Fragment av en helhet, olika perspektiv. Tänker plötsligt att mina röriga tankar visst kan få rymmas i helheten också.

Igen kan förstå allt, men vi kan alla försöka förstå lite. Och det bästa vi kan göra, tror jag är att inte låsa in oss i sanningar, utan försöka vara öppna för att ompröva dessa. Oavsett om de kan handla om apatiska barn, psykisk ohälsa eller vår diagnosepidemi. Vi måste dela med oss av känslan av skav, av halvfärdiga tankar.

Min oro kanske ger en pusselbit av förståelse till någon annan. Eller bara en förståelse för lite själslig röra en fredag morgon. I så fall: Fint så. Verkligen good enough.

Att bjuda in andra till mitt

Dag 5-7

Jag hann inte skriva mer på resande fot, men vill gärna berätta om resans två-tre sista dagar också. Det finns flera dimensioner av en reseberättelse. Och hela tiden känns det som att två parallella spår var närvarande. Själva ”det här gjorde vi”-delen, som en faktisk dagbok över händelser, och ”det här kände jag”-delen som handlar om en djupare upplevelse, kanske också lite mer abstrakt.

Ju fler timmar som går sedan vi landade i Stockholm, ju större blir avståndet till det där praktiska och ju starkare dominerar själva känslan av resan. Men jag ska ändå ge mig på ett försök att berätta vad vi faktiskt gjorde först.

I byn Haraly delades de sex resenärerna upp och hämtades av familjer, två och två. Familjerna tog på sig att ge sovplats och frukost till mina svenska vänner. Att tre familjer i byn valde att ställa upp handlar främst om att de var nyfikna och gästfria, vilket jag uppskattar mycket. De fick förstås en slant för detta också, men det kändes verkligen som att de inte gjorde det för pengar, vilket också bidrog till att göra det hela så mycket bättre. Jag såg en ömsesidig nyfikenhet hos alla, och de försökte verkligen kommunicera med händer och fötter, och hjälp av telefonen förstås (en app som översatte) och genom att visa bilder för varandra.

På morgonen samlades vi i vår trädgård och en annan bekant i byn, Imre Nagy, kom med sin häst och vagn för att ta oss på en tur. Det var en helt annan känsla att sitta på en vagn och uppleva byn och landskapen. Solen lyste över oss och vi hörde alla ljud, kände alla dofter. Allt kom så mycket närmare. Upplevelsen höjdes också genom att Imre själv bjöd på både berättelser (som jag fick översätta) och ville ställa massa frågor om Sverige. Det blev återigen ett riktigt ärligt och intresserat möte mellan människor.

Kyrkan i Gelence, med anor från 1200-talet är en raritet i sig. Men även Ica-néni, tanten som låser upp och berättar om kyrkan för förbipasserande gäster och turister, bidrog till att göra stunden minnesvärd med sitt engagemang och personlighet.

Min man, Jonas, kunde också berätta en del om olika inskriptioner och bilder, som han tog reda på efter att ha varit där i somras och sett kyrkan. Har man, som han, ett brinnande intresse för medeltid, riddarordnar och kungahus finns här många pusselbitar att utforska. Och jag är så glad och tacksam över att han gör det! Jag tror att vi kompletterar varandra rätt bra som ”reseledarteam” just därför. Jag kommer med min personliga berättelse och socialantropologi, han plussar på historiska skeenden, årtal och sammanhang.

Efter kyrkan åkte vi tillbaks till byn för lunch och en visning i konsten att binda tunnor. Haralys enda idag verksamma tunnbindare, Tibor Szöke, visade sin yrkesskicklighet för oss. Hans son, Barni, var också med, översatte och berättade om olika träsorter och äldre verktyg. Det är så roligt även för mig att se detta igen och igen med olika besökare, eftersom min egen farfar också var duktig tunnbindare, liksom de allra flesta äldre i byn. Fint att hantverket får leva vidare och också föras vidare till nästa generation. (Här måste vi köra lite reklam! Vill någon av er ha en tunna, se till att beställa den från Haraly! Bättre än så blir det inte 😊: http://www.budonka.eu/)

Efter en rejäl och god lunch hos familjen Szöke, med därtillhörande pálinka och vin ur egen produktion, gick vi upp till vårt hus igen för att packa ihop. Det blev dags att åka vidare och lämna byn, även om det tog emot, både hos mig och resten av resegänget. Vi checkade in på spahotellet TTS i Kovászna lagom till kvällen och middagen.

Jag hade planerat in en sista dag (eller näst sista) för vila och rekreation. Lite så blev det också eftersom alla själva fick bestämma över promenaderna och badandet. Men vi tog också en gemensam tur ner till centrum och tittade på ”pokolsár”, djävulens lilla sjö, där jordgasen bubblar upp ur marken. Det mineralrika berget har gjort Kovászna till en välbesökt kurort. Där, i min gamla hemstad, finns många hotell och även gamla sanatorier. Dit har många lungsjuka rest för att andas den rena och ”starka” luften och bada i mineralvatten. Det finns också kurer med jordgas, ”mofeta”, som man sitter i, likt en bastu.

Mina vänner fick prova på att vara ”badgäster”, något som jag alltid drömde om att bli som barn i Kovászna. Badgästerna, som oftast kom från Bukarest, såg alltid så nöjda ut när de lunkade fram på stadens gator, iförda solhatt och solglasögon. De kunde sitta timmar på bänkarna och bara jäsa. Så vi stannade också upp en liten stund för att bara vara nöjda, bland annat över en god gulaschsoppa till lunch med lite blåbärslikör efter.

På den här vilodagen i Kovászna hann jag berätta en del om hur det var att vara barn i denna stad under Ceausescutiden. Jag visade vårt hus, min skola, och Ceausescus jaktvilla i skogen i utkanten av staden, alldeles nära vårt hotell. Här sov han en enda gång, när han besökte staden och sköt en björn. (Läs gärna den berättelsen i tidigare blogginlägg Ceausescu, björnen och lilla jag)

Sista dagen bjöd på vackert väder och ett kort besök på slottet Bran – som har tagit sin in i alla Transsylvanska turisters ”måste-lista”, eftersom den kallas för Draculas slott. Den historiska Dracula, alltså Vlad Tepes, övernattade här någon natt. Men slottet i sig är väl värt ett besök, då det ligger vackert, omgiven av berg, likt ett litet sagoslott. Dess historia vittnar om många krig i området mellan olika folkgrupper. Efter Bran åkte vi över Karpaterna igen tillbaka till Bukarest, där vi fick en god sista middag och kunde summera veckan tillsammans på flygplatshotellet.

Det här är alltså vad vi gjort. En reseberättelse. Men upplevelsen av den på något sätt så mycket större än så. Att få ta med människor från mitt ena hem, Sverige, och visa mitt andra hem, Transsylvanien, där jag är född och uppvuxen, är speciellt på så många plan.

Jag kanske kan bidra till en förståelse för en annan kultur och historia genom min berättelse. Men att sedan få se hur människor öppnar sig för varandra och bjuder på sig själva – det är verkligen sann magi. Det är ju där, i mötet med andra, som perspektiven blir så tydliga. Vi måste ifrågasätta våra vanor, traditioner och normer. På den här resan har vi alla försökt koka ner våra erfarenheter till att diskutera frågor vi alla bär på. Och ju fler olika personer vi lyckas möta med ömsesidig respekt, desto rikare och klokare blir vi. Klyschigt kan tyckas, men samtidigt min fasta övertygelse.

Att se detta hända blev min största glädje och lärdom från den här resan. Och det fina med det hela: just detta verkade vara mina medresenärers känsla också. Vi såg höga berg och fantastiskt vackra städer och byggnader. Men det var hos människorna, byn och när livet kom riktigt nära, som det kändes mest. När vi kunde mötas, bjuda på oss själva och roa oss tillsammans.

Så med detta sagt – det här gör vi om! Jag ser redan fram emot kommande resor, möten, insikter och spännande diskussioner.

PS. De här drinkarna och boken fick vi som tack från resegänget. Så fint ❤️

Saltgruva, festmåltid och den vackraste solnedgången

Dag 3-4. Vi åkte hem till min moster Agnes i Erdöszentgyörgy och fick ett varmt mottagande. Hon är så lik min mormor och mamma att jag alltid känner mig hemma i hennes närhet. Hennes son, min kusin Zoltán, hällde även upp lite pálinka i glasen.

Efter en rundtur i mosters fantastiska trädgård, där vi bland annat fick smaka solmogna vindruvor, packade vi in oss i bilen igen. Zoltán följde med oss och var vår guide i några timmar.

Första stoppet blev Rhédey-slottet, där engelska drottning Elisabeths gammelfarmor föddes en gång i tiden. Kul att få höra lite om traktens kopplingar till dagens engelska kungahus.

Efter det åkte vi vidare till Bözödújfalu, en by som dränktes av vattnet på 80-talet, som en följd av ett Ceausescu-projekt. Det gick ut på att bygga en jättedamm rakt över en ungersk by. 400 personer fick flytta därifrån och se sina hem dränkas av vatten. Idag ligger byn i botten på sjön och för några år sedan rasade också det sista som stack upp ur vattnet: kyrktornet. Det kommer snart byggas ett nytt torn till minnet av byn på samma plats. Dammen används idag både för bad och fiske. Men många minns och sörjer den försvunna byn än idag.

Vi tog farväl av Zoltán och Erdöszentgyörgy, för att åka vidare till ett trevligt pensionat i utkanten av Parajd. Där åt vi en rejäl forell-middag och drack gott vin.

Morgonen bjöd på vacker utsikt och en god frukost på pensionatet.

Vid 10-tiden blev det dags för dagens första programpunkt – saltgruvan i Parajd. Vi tog en knökfull buss ner i underjorden, där de jättelika saltsalarna öppnade sig för oss.Här finns en kyrka, museum, äventyrsbana, kaféer. Eftersom saltluften ska vara hälsosam är det många som spenderar flera timmar där nere varje dag. Det var roligt att få visa gänget något som verkligen är unikt för just det området. Vi köpte förstås lite badsalt och örtsalt utanför gruvan innan vi åkte vidare.Lunch blev det i Árcsó, där vi hade förbeställt ”székely-lakoma” – två stora fat med mat för fyra personer var. Goda korvar, kött och fläsklägg, potatis, rödkål, saltgurka och vitkål. Det var en rejäl måltid och riktigt vällagat på fina råvaror. I grannbyn Korond besökte vi sedan keramikerna Józsa János, den äldsta och mest kända hantverkaren i detta ”keramikens rike”. Vi tog en titt i hans verkstad och köpte med oss lite småsaker som kan fraktas på flyg. Vi tog en bensträckare på en bergstopp – Nyergestetö – och tittade på minnesmonumentet över de ungerska frihetskämparna från 1848.

Det blev en skön kväll med härligt ljus och vi bestämde oss för att hoppa över middagen på vägen. Istället stannande vi till vid en större mataffär i nästa stad på vägen – Kézdivásárhely – där vi handlade bröd, korv, ostar och massa annat gott. Med allt detta åkte vi äntligen ut till min (eller rättare sagt min pappas) lilla by: Haraly. Och så skönt det var att komma fram strax innan solen gick ner. Vi hann med en promenad i trädgården, se solnedgången, beundra utsikten över slätten och bergen långt i bakgrunden.

På ett sätt känns det här som resans mål, som flera i sällskapet sa. Jag har ju tjatat mycket om detta för mig så viktiga plats. Jag hade i förväg bestämt med tre familjer att de tar emot två personer var för en natt. Efter vår enkla middag här i vårt hus, kom de tillfrågade byborna för att hämta sina gäster. Det blev ett trevligt möte med mycket skratt och mycket google translate. Alla verkade tycka att det var spännande att träffa några helt nya personer.

Vi har sett höga berg, vackra städer och saltgruva. Men det här, Haraly, och min hemstad Kovászna, är ju platserna som på ett känslomässigt plan står mig närmast. Vi är framme vid resans hjärta. ❤

Från höga berg till Draculas dörr

Nu kommer några rader om första dagarna av min första resa som ”reseledare”. För det första – vilken härlig grupp människor jag har med mig här! Alla är nyfikna, öppna, beresta, intresserade av att prova allt nytt. Det är inte svårt att vara reseledare då 😊

Vi kom fram till Bukarest på lördagen kl 15, med en timme försenat flyg. Alla hade ätit lite lunch på flyget men vi var rätt hungriga och törstiga. Efter att ha plockat upp hyrbilen, en Opel Vivaro, minibuss för nio personer, styrde vi kosan mot Fogaras-bergen. Jag blev uppringd av personalen på fjällstationen vi skulle till om att den slingriga vägen upp i bergen, Transfogaras, var avstängd fram till kl 18, troligen på grund av vägarbeten. Så vi stannade ganska snart efter avfärd och åt en rejäl tidig middag på en väggkrog – rumänska rätten mititei, eller miccs, som vi kallar den på ungerska. Det är små grillade köttfärsspätt, lika de kroatiska cevapcici, om någon är bekant med dessa. En öl till hann vi också med (de hade god alkoholfri öl som passade mig o Jonas, chaufförerna) och sedan åkte vi vidare.

Klockan hann bli 18 och vi hade en lång bilfärd framför oss. Det platta landskapet förvandlades till mer och mer kuperat, vi började se högre kullar och berg innan mörkret föll. Men lagom till vi kom fram till de vackraste serpentindelarna av bergsvägen var det helt becksvart. Klockan hade passerat 21 när vi kom fram till fjällstationen högst upp på Transfogaras, vid sjön Balea Lac. Där fanns det fortarande några matstånd som hade öppet, där vi kunde köpa bröd, ost och vindruvor. På fjällstationen köpte vi öl och satte oss sedan på ett av våra rum och skålade för en lyckad första dag.

Efter en god natts sömn var det en fantastisk vy som mötte oss när vi klev ur våra sängar och tittade. Vi hade inte sett något av det på kvällen, men vi var ju på 2000 meters höjd, en bra bit över trädgränsen, vid en vacker grön bergssjö. Efter en ordentlig frukost var det dags att ge sig ut på en tur på berget. Det finns rätt många olika vandringsleder som utgår i närheten av fjällstationen. Vi skulle upp och över en bergskam. Det blev en timmes tuff vandring och klättring uppåt. Jag mindes turen som snällare, men jag tror berget blir brantare och brantare för varje gång jag kommer hit 😉

Fascinerad över mina medresenärers kondition flåsade jag på sist i gruppen. Väl upp var det blåsigt, men solen tittade fram och utsikten är ju helt enorm. Suget i magen av att stå på 2300 meters höjd är svår att beskriva.

Vägen ner var svår och tung för knäna, och efter cirka 2,5 timme sammanlagd vandringstid var vi alla samlade igen för lunch på fjällstationen. Det blev soppa och munkar, en rumänsk efterrätt som heter papanasi. Sött, syrligt och fett, allt man behöver efter ett tufft träningspass.

Efter lunch ville alla åka linbana ner i dalen och upp igen, vilket de också gjorde. Eftersom jag hade åkt den banan flera gånger tidigare valde jag att sitta uppe på bergsknallen och titta på. Njuta av solen, utsikten och tystnaden ett tag.

Det började kommer mängder av turister upp till toppstugan, bilkön upp ringlade sig lång. Men vägen neråt var det inga problem att ta sig. Vi åkte vidare vid 15.30, för att komma fram till den vackra medeltida staden Segesvár lagom till skymningen.

Det blev en middag på hotellet med mycket gott vin och intressanta samtal. Vi kom in på de alltid spännande ämnena familj, rötter, tillhörighet, utanförskap. Vad som definierar en och varför. Hur vi bildar grupper, sammanhang, genom att behöva vara olika andra. Spännande att få höra hur flera i gruppen kunde berätta om liknande erfarenheter de gjort på vitt skilda platser.

Den tredje dagens morgon vaknade vi till klockornas ringning i Segesvárs kyrktorn. VI bodde på Hotel Sigishoara, mitt i gamla stan, vilket i sig var en upplevelse, eftersom det hotellet låg i ett av de äldsta husen med många vackra detaljer och matchande inredning. Efter en riktigt god frukost blev det stadsvandring.

Vi gick den långa trappan upp till den evangeliska kyrkan på toppen av kullen. Efter en liten stund i kyrkogården och i kyrkan vandrade vi sedan runt hela gamla staden längs muren. Vi gick förbi huset där Vlad Dracul bodde och där hans son, den historiska Dracula ska ha fötts.

Vi tittade på gamla byggnader, muren, fästningens torn, kyrkor och torg. Pratade lite om stadens historia, hur den byggdes av sachsare (tyskar) och styrdes av ungrare sedan. Staden är sedan 1999 även med på UNESCOs världsarvslista.

Samtidigt var det också en helt vanlig vardag som pågick här, den värsta turistsäsongen är över. Vi såg elever i uniform (vit skjorta och slips på både killar o tjejer) vara på väg hem från sin skolstart denna måndag. Efter en kaffe på stora torget var det dags att ge sig av vidare 12-tiden. Vi skulle till Erdöszentgyörgy för lunch och för att träffa min moster, kusin och deras familjer.

Fortsättning följer…

Transsylvanien och perspektiv

Dag 1 – på flyget och iväg

Jag har bestämt mig för att försöka skriva lite varje dag under den här min första resa som ”reseledare”. En ny, väldigt rolig roll!

Det är roligt att få arrangera en resa för tidigare kolleger och deras nära och kära. Flera i grupper känns mer som vänner och har också länge tjatat på mig om en Transsylvanienresa. Alla är resvana, intresserade och positiva, säkert även om saker skulle gå fel. Så förutsättningarna är helt enkelt fantastiska.

Den här resan är ett litet test också. Jag är nyfiken på att se hur den här turen fungerar för ett gäng i den här storleken, för att eventuellt längre fram arrangera fler resor, kanske mer ”på riktigt” som ett liten resebyrå – kanske lite hobbyverksamhet på somrarna vid sidan av journalistiken. Kanske också med lite olika inriktningar. Den här turen är helt enkelt en ”best of” 😊

För det är här är utvecklande på så många sätt. Ska inte tynga ner er med för många klyschéer, men ärligt talat känns det som en inre resa också för mig, varje gång jag tar med nya personer ner till mitt andra ”hem”. Det blir perspektivskifte för dem så klart, men också för mig. Att påminnas om att se med andra ögon. Att stöta och blöta olika frågor både med en antropologisk förförståelse och samtidigt utifrån en helt annan kulturell kontext och perspektiv. Att utmana fördomar man knappt trodde man hade längre.

Det är ju en spännande och lite skrämmande tid vi lever i. Jag läser i Expressen på vägen i flyget att SD är vårt andra största parti, enligt nya mätningar. Det känns läskigt och samtidigt förståeligt. I Ungern är det ett nationalistiskt parti som styr, som ni alla vet, och alla som vi kommer att hälsa på i Transsylvanien röstar troligen på Orbán (de flesta är ungerska medborgare också och har rösträtt – läs gärna mer på tidigare blogginlägg Alla här röstar på Orbán)

Att bryta den ”svenska” ingången och erfarenheten mot mitt ”ungerska” är intressant och utmanande på många sätt. Och nu generaliserar jag, men jag tror de flesta som läser förstår hur jag menar. Jag tror på att försöka åtminstone försöka förstå varför människor agerar och reagerar som de gör. Diskutera vilka krafter som styr och försöka förstå hur det kan komma sig att det konservativa och nationalistiska synsättet är så nära till hands att anamma, särskilt i tider som känns hotfulla. Var finns den gemensamma fienden vi kan enas mot? Kan vi skydda oss själva och behålla vår identitet, kultur, religion och språk – allt som känns viktigt – och samtidigt vara generösa och öppna? Var går gränsen till vår generositet och vem bestämmer det? Och vad är egentligen ett kristet förhållningssätt till dessa frågor? Här krävs det både psykologisk, historisk och sociologisk kompetens och (gärna en viss mått av journalistisk nyfikenhet 😉) för att på allvar kunna analysera olika sidors bilder och sanningar.

Jag skrev min D-uppsats i socialantropologi om den rumänska och ungerska nationalistiska historieskrivningen just i Transsylvanien (den blev visserligen aldrig färdig men jag läste MASSOR. Har en c-uppsats i liknande ämne). Jag undersökte frågan hur viktigt det var för de båda etniska grupperna att under det nationalistiska uppvaknandets tidevarv att hävda ett: ”vi var här först”. Historieskrivningen ser helt olika ut, och det som lärs ut i skolorna är olika. Jag vill inte ge mig in i något försök närma mig en sanning. Men det är viktigt att se konflikten och hur viktiga de här diskurserna är än idag för olika politiska rörelser i området.

Det jag ser och vet är att många har lidit av konflikterna mellan folkgrupperna på denna plats. Inte bara de mellan rumäner och ungrare – här fanns judar, romer, tyskar. Och jag vet att vi alla hade kunnat göra bättre under vissa perioder i historien, och att vi också kan göra bättre än vi gör idag. Det är inte lätt att vara nyanserad, men vi kan göra ett försök, tänker jag.

Så med dessa reflektioner ser jag jättemycket fram emot den här resan! Hoppas på många och långa diskussioner, inte bara om platser utan också om vår plats i världen. Jag hoppas också på mycket pálinka i glasen och en sol som skiner över oss.

Och så vill citera min pappa i sammanhanget också: ”Karpatbäckenet tillhör oss. Också.” ”A Kárpátmedence a miénk is!”

Här är resrutten, nu åker vi!

Lite mer Tullgarn

Här kommer lite till om vårt bröllopsdagsfirande med våra sju barn (plus en flickvän) vid Tullgarns slott. Så speciellt att få sova över i en gammal kunglig gästflygel, ensamma vi tio på hela slottet.

Möjligheten att övernatta där har vi eftersom min man är hovanställd. Det är som ett vandrarhem/semesterhem där vi lagar egen mat och städar. Inga bekvämligheter, men en knappt rörd 1800-talsmiljö. Förra året åkte vi själva och hälsade på alla spöken (jag kunde knappt sova, läääskigt), nu fick alla våra barn följa med.

I år kunde vi också hänga med på en allmän visning och lära oss mer om historien och människorna bakom den vackra miljön. Prinsessan Victoria av Baden, svensk drottning i början av 1900-talet, satte sin prägel på en del av slottet, vars frukostmatsal ser ut som en riktig tysk bierstube. Så kunde jag också känna mig lite hemma 😜🍺

Så fint med alla gamla tapeter, möbler, kakelugnar, läskigt mörka korridorer. Kul att vara med på den öppna visningen, men också spännande att få upptäcka själva. Så mycket vackra inredningsdetaljer och inspiration för den som är intresserad av sånt (jag).

Så häng med oss framför och bakom kulisserna på Tullgarn!

Kakel från 1700-1800-talet i hela entrén. Victorias av Badens samling.

Det Nederländska rummet, med en vacker kakelugn, tillverkad i… Småland! 😁👍

Drottning Victoria gillade hundar, hon hade tio stycken på slottet.

Damernas rum, där de skrev brev och spelade poker.

Bäst bevarade golvet i sitt slag i Sverige.

Gustav Vasa och självaste Gud 😎

Fler frågor? Såklart!

Köket i gästflygeln där vi bodde.

Den lilla vackra matsalen vi åt vår frukost och middag.

Tja, varför inte en bidé i marmor, när man ändå håller på. Självklart värmdes även badrummet upp av kakelugn.

Sovrummet där två av prinsessorna fick bo.

Frukost på gång!

Ovanför min säng. Kolla tapeten! 🤩

Morgontur i parken

Korridoren till badrummet 🥶

Utsikt från badrummet

Björnar vs människor

Björnar, björnar, björnar. Ja, kommer man från Transsylvanien blir man rätt van. Här kommer nu liter mer om björnar, denna gång ingen barndomshistoria, utan en alldeles färsk sådan. Situationen påminner en del om vargdebatten som rasat i Sverige.

I somras, när vi åkte runt i Transsylvanien med alla våra barn i en minibuss, stötte vi på en livs levande vild björn som vandrade ner för en sluttning mot vägen. Galet på riktigt. En turistbuss hade fått syn på den också och stannat till. Vi stannade så klart också. En övermodig yngling klev ur turistbussen och började slänga bullar upp i backen mot björnen. Den vågade sig allt längre ner och började äta av brödet. Den märkliga och läskiga scenen varade säkert i tio minuter.

Björn i det vilda, på väg ner mot bilvägen i somras.

I alla byar och små städer i området diskuterades björnsituationen i somras och nu börjar samma sak igen. I år är nog frågan mer aktuell än någonsin. Skogarna avverkas, björnarna trängs allt mer ut mot bebyggda områden. Det finns så många aspekter av björnsituationen som vore intressant att analysera. Jag måste nöja med några.

Börjar med folk i byarna och deras perspektiv. Familjerna som knappt får ihop det till mat på bordet och männen som blir mer arga över björnsituationen för varje glas pálinka (brännvin) som slinker ner. Föraktet och misstroendet mot politiker och myndigheter späs på när människor blir trängda.

”Vet du, de straffar dig hårdare om du skjuter en björn, än om du skjuter en människa. Så illa är det.” sa en av dem till mig när jag undrade varför de helt enkelt inte skjuter björnarna ändå, lite tjuvjakt har det väl alltid funnits utrymme för? Men nej, inte nu.

De berättade vidare att det finns byar där föräldrarna räds släppa iväg barnen till förskola och skola själva, där björnen går ända fram till husen och rotar i soporna. På tv-nyheterna ser jag björnar som kliver ut ur naturen och rakt in i kulturen på flera platser. Och då menar jag bokstavligt in i kulturen, alltså in på kulturhusets terrass i en mindre stad. Björnar skrämmer barn, äter djur och förstör. Människor räds gå ut i skogarna. Så varför får detta fortgå?

”Det handlar om ekonomi. Att turisterna ska komma hit och kunna gå på björnsafari” berättar en av mina vänner med självklar röst. Turisterna ska alltså bara kunna gå ut i skogen med en guide och få en nära-björn-upplevelse. Björnarna lockar folk, därför matas de och tämjs. 

Jag blir fundersam. Tycker synd om både björn och människa. Frågar min nära vän, journalisten, som jobbar på den största ungerska tidningen i Transsylvanien och har skrivit mycket om björnsituationen. Hur illa är det egentligen?

Hon väljer att förklara situationen med en aktuell historia som visar hur absurt det har blivit:

”En björn blev överkörd av ett tåg i utkanten av en liten stad. Den dog inte men skadades svårt. Veterinärerna tog hand om den och tog den till en plats för rehabilitering i flera månader. Den blev bättre, men aldrig riktigt bra. Ändå släppte de tillbaks den sedan, ut i friheten, på samma plats där den blev överkörd.”

Här stannar hon upp i berättelsen, tittar på mig frågande för att se om jag fattar hur galet det är:
”Förstår du? En björn som inte är helt frisk, som kanske inte kan skaffa sig mat själv, som släpps ut i närheten av människor, där den en gång förolyckats. Det här förstör människors tillit till myndigheterna. Och det verkar inte räcka med att de stackars byborna inte blir av med björnarna, det här tar sig helt absurda proportioner.”

Min journalistvän berättar vidare att det just nu pågår en björnräkning i Rumänien som strax ska bli färdig. Då bestäms hur många björnar som får skjutas. Samtidigt händer det i byarna på nätterna att människor lägger ut gift, dödar björnar och begraver dem snabb innan morgonen gryr. Människor skyddar sig själva. Men rädslan för att någon ska se är stor, det är ett grovt brott att döda björn, förknippat med skyhöga böter.
”Jag vet flera som har gjort det. Men skulle aldrig lämna ut dem”, avslutar hon sin berättelse.

Jag sätter mig den kvällen och skriver om ett blogginlägg om en björnstory ur min barndom. Min vän går till jobbet nästa morgon och skriver också en ledartext om björnar (länk här till er som förstår ungerska). Hon önskar en vettigare lösning från politiskt- och myndighetshåll som tar hänsyn både till natur och kultur. En lösning som drar lärdomar ur de senaste årens rädslor och skadegörelse och skapar utrymme igen, för både björn och människa.

Jag tänker nu på alla somrar i min lilla by, Haraly, där björnen alltid varit närvarande. Hundarna som skällde hela nätterna och barnen som drömde mardrömmar. Björnen vågade sig ända fram till utedasset en sommar. På morgnarna kunde man se björnspillning full med körsbärskärnor och rivmärken på fruktträden. Jag kissade i farmors gamla stinkande potta på natten, vågade mig inte ut.

Den stora fruktträdgården slutar där skogen börjar.

När vi gick i skogen när jag var liten skrek vi alltid: ”Håååå – lap lap lap”. Orden saknar betydelse, det var bara något som pappa lärde oss skrika, för nåt ska ju skrikas så björnen blir rädd. Så jag tänker att det får bli mycket ”Hå-lap-lap” i skogarna i sommar. Och jag är så tacksam över att vi numera har badrum inne i huset. Rådjuren i Älvsjö prövar mitt tålamod tillräckligt, finns ingen ork kvar till att dela toakö ett gäng björnar i Transsylvanien 😁