Jag gråter över att bli publicerad igen

Det här jobbet gjorde jag (och Elisabeth C) för tidningen Specialpedagogik för över ett år sedan, i ett annat namn, för en annan chefredaktör – i ett annat liv känns det som.

Jag är en rätt snäll människa. Det vet de flesta av mina vänner. Tills någon helt klampar över min gräns. Och nu har någon verkligen gjort det.

Ni vet, ni som minns alla turer med Lärarförbundets tidningsavdelning – hur många av oss då valde att ”hoppa av” och bli uppsagda, när verksamheten lades ut på contentbyrån Make Your Mark.

Nu, nästan ett år senare tar detta företag, som jag uppenbart inte ville jobba för, en av mina gamla texter och publicerar den både i print och på webb i tidningen Specialpedagogik. I mitt nya namn. Jag har aldrig skrivit under namnet Enikö Arnell-Szurkos för Lärarförbundet, ändrade namn från Enikö Koch efter jag slutat där.

Så de, vem de nu är, säkert en intet ont anande redaktör – tar min nära två år gamla text – bemödar sig att ta reda på mitt nya namn, men hör inte av sig om att de kommer publicera mina gamla grejer igen. Så oförargligt på ett sätt – och helt oförlåtligt på ett annat sätt!!!

Så vad gör man? 

Jag har ju fattat ett principiellt beslut om att inte jobba för de här tidningarna, eftersom jag tycker Lärarförbundet gjort helt fel i att lägga ut sin verksamhet på byrån. Vilket alla vet, eftersom jag var engagerad i debatten.

Mitt varumärke som journalist är att jobba med journalistik och inte med content. Jag vill därför inte jobba för dessa tidningar, eftersom de jobbar nära Lärarförbundets kommunikationsavdelning på ett sätt som jag inte är bekväm med.

Jag menar att de gör ett tydligt övertramp. Jag vill inte bara ha betalt för min text – utan rätt mycket mer. Som ett rejält skadestånd och en ursäkt. Nu är jag arg på riktigt. 

Men så är det helg, frilansjouren stängd. Vad skulle ni göra som förstår hela smärtan i detta?

Det gör ju ont i hjärtat också, att bli publicerad i en tidning man egentligen älskar, men känner att man inte längre kan jobba för… Så jag är förstås inte bara arg, utan riktigt ledsen också.

En stund i ljuset

Den förmiddagen höll solens strålar om oss. Vi kunde stå raka, som träden omkring. Vingliga i varandra, men bara på lek, blev vi kvar där en stund och lät ögonen vänja sig vid ljuset. Mindes andra årstider, slänter, skogar och stränder.

Mörkret kändes så långt borta, när vi stod där i Nolhaga park. Träden log mot oss och jag kom plötsligt på mig själv med att undra om det är så här lycka känns.

I Nolhaga park, Alingsås, 4 januari.

Jag, en invandrare

Här kommer nu en invandrad blondins bekännelser. Mitt blygsamma men skitlånga inlägg i den tyvärr ständigt aktuella migrationsdebatten. För det är nämligen så att ni därute, vänner och bekanta, ibland har satt mig i rätt besvärliga situationer.

Nu skriver jag främst till er som ser er som svenskar. Men läs vidare ni andra också för all del!

Ni har accepterat mig som en av er och betraktat mig som svensk, de allra flesta av er. Jag är nog rätt tacksam över det, eftersom det säkert har underlättat för mig i flera situationer. 

Det som har räknats då är mitt utseende, att jag pratar svenska utan brytning, att jag lärt mig de sociala koderna, har en svensk man och många svenska vänner. Pratar varken för långsamt, för fort eller för mycket. Lagom. Jag funkar som svensk i svenska sammanhang, kort och gott.

Jag kommer att snart berätta mer om mina förhoppningar inför nästa årtionde. Men först kort om några situationer jag kan hamna i, utifrån de ovan nämnda omständigheterna, att smälta in i det ”svenska”. Det känns som att jag ofrivilligt ”wallraffar” ibland, och som journalist borde jag alltid välkomna detta. Men många gånger har det också gett mig en stark känsla av obehag.

En situation längre tillbaks i tiden, som är rätt talande:
”Men du är väl inte som de? De står ju mest på torget i Tensta och hänger. Invandrarna.”

Dessa ord sa en äldre snäll dam på min skrivarkurs på Folkuniversitetet för 12-13 år sedan. Jag hade lämnat in en skrivuppgift som alla andra i gruppen hade fått läsa. Den handlade om att jag just gjort en intervju med en annan journalist och författare som bodde på samma gata i Stureby som jag, Götaforsvägen. Han hette Anders Sundelin och hade bosatt sig i Tensta ett halvår för att skriva en bok om förorten och dess invånare. Jag har sedan i min tur skrivit en artikel om honom och boken i lokaltidningen Mitt i, där jag jobbade då. 

Nästa steg då: Jag hade alltså skrivit en personlig betraktelse över komplexiteten i hans och mitt möte och beskrivning av förorten till min skrivarkurs. Hänger ni med? Grundfrågan i betraktelsen var vem som har företräde att berätta någon annans historia. Jag skrev om att jag var lika mycket medelklass som Sundelin, boende på samma gata till och med, men till skillnad från honom kände jag mig själv som invandrad/utrikesfödd/nysvensk. Kan det ge mig något tolkningsföreträde om livet i Tensta eller inte? En intressant fråga, tyckte jag själv. 

Men nu tillbaka till den äldre svenska kvinnan på kursen, som jag minns bodde i en våning på Djurgården. Hon tittade på mig med stora ögon, och kunde verkligen inte förstå: ”För du är väl inte som dem?” I hennes värld satt jag ju här på hennes kurs och skrev på svenska, och vill ändå identifiera mig som invandrare? Varför i all sin dar? Det blev väldigt svårt.

Jag tog mig tid att förklara. Och till nästa skrivarkurs skrev jag en betraktelse om allt detta istället. Om hennes syn på mig och min reaktion och tankar kring det. (Då tog det verkligen skruv 😁 rätt meta meta)

Här kommer ett kursiverat stycke du kan hoppa över, om du snabbare vill komma till poängen:

Jag berättade också för henne – och de andra på kursen – att jag är uppvuxen i en annan del av Europa, med delvis annan kultur och traditioner. Det som mest definierat vem jag var och är, är att jag är dotter till en läkare som hade hela huset fullt av böcker och journalistvänner, som ville se en förändring. De ville att ungrarna skulle ha frihet i Transsylvanien, rätt till sitt språk, skolor och tro. Rätt till det som brukar räknas till grundläggande mänskliga rättigheter på en plats där man föds. Ceausescu drev samtidigt en stark kommunistisk och samtidigt nationalistisk politik i 70- och 80-talets Rumänien. Min pappa och hans vänner drack rödvin, pratade motstånd och smugglade litteratur. De ville ha demokrati och läste böcker av amerikanska socialantropologer för att förstå världen lite bättre. 

Jag växte upp i en värld där vi ändå lärde oss att hata rumäner, för de hade tagit vårt land och förtryckte oss. Några av dem var goda, men de flesta ville oss illa, fick vi veta som barn. Samtidigt stod min pappa starkt för alla människors lika värde. Som läkare berättade han alltid att han inte gjorde skillnad på kvinnor som kom till honom – han gjorde sitt bästa för rumänska, romska, tyska och ungerska kvinnor som sökte vård, känd förlossningsläkare som han var. 

Han berättade ofta för mig om att Transsylvanien alltid bestått av flera kulturer och religioner, som har kunnat leva sida vid sida i fred. Om den politiska makten bara hade låtit dem vara. Jag fick lära mig att Karpatbäckenet tillhörde oss också. Men inte bara oss. 

Min pappa gav upp sin kamp på plats i Transsylvanien år 1984, och tog med mig och resten av familjen till Sverige. Vi var politiska flyktingar och fick snabbt uppehållstillstånd, efter att ha bedömts som så solklart asylfall. 

Min första sommar i Sverige, när jag inte kunde ett ord svenska, och vi samlade burkar för att panta på Vätternstranden i Jönköping, kommer jag aldrig glömma. Våra föräldrar lät oss hålla på. Min 20-åriga syster ville köpa tamponger och cigaretter och tioåriga jag ville köpa godis för pengarna. 

Och hösten sedan, där allt var chockrosa och mintgrönt, och när sminkligan regerade i klass 4b i Torpaskolan i Jönköping, kommer jag aldrig heller glömma. Allt var främmande. Det svåra i att komma från att ha varit duktigast och populärast i klassen till att tappa allt, för man varken kunde språket eller koderna. Men jag hade ändå turen att ha föräldrar som var kloka nog att se till att jag hamnade i en svensk klass istället för en förberedelseklass i annan skola. Och lärde mig snabbt. Men socialt gick jag nästan under, under de första månaderna. Jag grät mig många raster igenom och ville hem till min gamla skola, mitt hus, mina kompisar.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att jag någonstans har en stark känsla av att vara ”ungersk” trots allt svenskt jag lärt mig och fått. Min familj har fått kämpa för att få ha rätt till sitt språk, sin kultur och land. Jag tror jag delar den känslan med många andra invandrare som kommer hit. 

Vad har vi sedan rätt till och vilka skyldigheter har vi? Vilka krav får vi ställa? Vilka krav ska ställas på oss? Går det ens att prata vi och dem – oss och er? Hur länge är det relevant och vem bestämmer det? Är det jag själv som väljer att definiera mig eller tycker ni alla att jag är svensk nu? Många intressanta frågor och det finns tid och många år framför mig förhoppningsvis om jag vill skriva om dessa. 

Bakgrunden har ni nu. Över till vad jag vill säga denna vackra dag – den 1/1 2020.

Solklart att sådana som jag, med akademisk bakgrund och från en kultur som i sina delar ligger hyfsat nära den svenska kulturen, om vi nu vill och kan prata om en sådan, lättare kan integreras. Men nu handlar inte frågan om det. Utan om bemötande och förhållningssätt. Om förutsättningarna för att få vara en hel människa och få känna sig som sådan i ett samhälle eller i ett sammanhang. Om hur vi ser på varandra och på andra människor. Om hur vi beter oss.

Jag känner, hör och ser hur klimatet hårdnar. Hur vissa mer öppet pratar om andra folkgrupper på ett generaliserande sätt. Kanske har det gått från ”invandrarna” mer mot ”muslimerna” och ”afrikanerna”. Jag får vara med er ”svenskar” i flera olika sammanhang och har ibland drar diskussionen iväg åt oväntade håll. Den senaste tiden har jag fått höra bland annat följande:

”Somalierna är Afrikas zigenare. De vill inte jobba alls.” ”Jag tycker de kan komma hit, hur många som helst. Men de ska inte få några pengar av oss. Då får vi se hur många som kommer.” ”Att föda barn är deras pensionsförsäkring.” osv. 

Det är allt mer rumsrent att prata i dessa termer i helt ”vanliga svenska” miljöer dessa dagar, när jag lämnar mina journalistkretsar och andra vängrupper. Jag behöver inte heller alltid gå till just svenska miljöer, jag kan hålla mig i mina ungerska. Orbán bedriver idag en politik i Ungern där han förordar en nationalistisk ordning som i sin tur logiskt sätt gör stor skillnad på folk och folk. Utifrån min bakgrund kan jag förstå hur och varför det händer och har också skrivit om det tidigare här på min blogg.  Och det ju väldigt lätt att förenas i en rädsla för det främmande, vi har historiska bevis på hur vi människor fungerar. Det är också klart att otryggheten har ökat. 

Jag vet att personer som kan strö den här typen av åsikter omkring sig kan vara varma och empatiska, ibland också religiösa, för att jag har fortsatt att prata med dem.

Det finns flera som jag, som likt en kameleont smälter in i olika miljöer. Jag reagerar så klart starkt när de främlingsfientliga åsikterna kommer, oftast med känsla av ångest, med kyla och tystnad ibland. Aldrig genom att nicka med. Oftast försöker jag att fortsätta samtalet och ta reda på vad åsikterna kan grunda sig i. Särskilt där jag ser att det finns en öppning och chans att ge en mer nyanserad bild, vilket det gör ibland. Jag vill berätta att det faktiskt går att förändra människors åsikter genom att ge bakgrund, insikt och chansen till förståelse.

För om vi matar varandra med en förenklad syn på folkgrupper och på verkligheten runt oss, leder det snart till en snävare och snävare definition av vilka ”vi” och ”de” är. Väldigt många känner sig snart utanför och det skapar ett ännu mer uppdelat samhälle med ännu fler som känner av samma ångest som jag. Polariseringen, det riktigt svarta och det kritvita ökar och nyanserna försvinner allt mer.

Märk väl – jag skriver inte om sakfrågorna här. Jag berör hur vi agerar och bemöter varandra. För det är där skon klämmer nu, och det är där jag vill att vi alla ska göra skillnad 2020!

Så här några budord från mig inför nästa årtionde.

Till alla ”helt vanliga svenskar” där ute, och jag vet att jag generaliserar nu 🙂

  • Fortsätt vara öppen och visa respekt!  Bara för att folkgrupper i andra länder har krigat mer och tappat respekten för varandra, behöver det inte betyda att du måste ta efter. Om samtalet förs mindre generaliserande om andra grupper, kommer problemen med utanförskap minska snabbare. Sluta prata nedsättande om andra, sluta nicka med. Ta reda på fakta, för det finns också därute. Ifrågasätt allt, alltid – en rätt bra regel. Utgå ifrån att världen oftast är mer komplex och svår att förstå än vad du just fått höra!
  • Hjälp till! Om du nu tycker att det är för många som kommit hit, och de nu ändå behöver integreras, snälla räck ut en hand istället för att bara klaga. Det är minst lika mycket mottagarlandets sociala insläpp (eller inte) som leder till en känsla av utanförskap, segregation och ett splittrat samhälle, med alla dess tråkiga följder. Lär känna människor på riktigt, det kan göra skillnad!
  • Var svensk om det nu känns rätt, oavsett vad det nu innebär för just dig! Du behöver inte välja bort något för att vara välkomnande – troligen är dessutom jämlikhet och jämställdhet det ”svenskaste” som finns, beroende på hur vi definierar kultur. Om du visar vem du är och vad du står för är det lättare för andra människor att förstå dig. 
  • Var sunt skeptisk! Det finns många människor därute, både invandrare och svenskfödda, som vill utnyttja ett generöst socialt samhällssystemet och kanske dig. Såklart det gör. Bara för att du inte generaliserar och pratar illa om andra människor innebär det inte att du blundar för allt detta. Det innebär bara att just du väljer att inte såra andra, utan att istället bidra till att minska de spänningar som finns.

Till alla de personer som ”svenskarna” beskriver som ”invandrare”, eller som själva kan räkna sig till någon sådan kategori (utrikesfödd, nysvensk, osv osv):

  • ”Svenskar” är faktiskt just så olika sinsemellan som ni själva är. Så sluta generalisera! De kan också uppfostra sina barn. De är inte alltid stela och har svårt att bjuda till. De har också en tro, även om det tar sig i uttryck som körsång i kyrkan eller yoga. Eller fredagsmys. De har sina ritualer och sammanhang som kan vara helt skilda från varandra. Olika kulturella koder, serier, böcker, netflix, facebookgrupper. Var nyfiken på dem, så blir det lättare för dem att förklara och bjuda in.

Till alla journalister:

  • Glöm inte att det aldrig finns objektiv journalistik, men det finns bättre och sämre förutsättningar för att försöka komma nära. Hoppas på ett 2020 med mer öppenhet, nyfikenhet, tid och research!
  • Protestera mot ägare som vill styra er, oavsett om det är kommersiella syften eller budskap som ska fram. Journalistiken behövs som oberoende kraft, annars försvinner dess makt att förändra. Och vi (jag räknar mig hit) vill faktiskt förändra!
  • Valet av tema och artiklar är redan i sig en vinkel. Glöm inte det! Göm er inte bakom att en artikel låter allas bästa argument komma fram, när ni ska försvara ert oberoende. Det behövs mer diskussion om detta!

En sista sak: Jag gillar inte hela grejen med att ha behövt skriva allt detta förstås. Men det trängde sig på.

Om min pappas demokratiska kamp handlade om ungrarnas rätt till sitt språk, så handlar min om att bidra till ett samhälle där vi bemöter varandra med större respekt, nyfikenhet och förståelse.

Stor nyårskram till er alla!

Att bjuda in andra till mitt

Dag 5-7

Jag hann inte skriva mer på resande fot, men vill gärna berätta om resans två-tre sista dagar också. Det finns flera dimensioner av en reseberättelse. Och hela tiden känns det som att två parallella spår var närvarande. Själva ”det här gjorde vi”-delen, som en faktisk dagbok över händelser, och ”det här kände jag”-delen som handlar om en djupare upplevelse, kanske också lite mer abstrakt.

Ju fler timmar som går sedan vi landade i Stockholm, ju större blir avståndet till det där praktiska och ju starkare dominerar själva känslan av resan. Men jag ska ändå ge mig på ett försök att berätta vad vi faktiskt gjorde först.

I byn Haraly delades de sex resenärerna upp och hämtades av familjer, två och två. Familjerna tog på sig att ge sovplats och frukost till mina svenska vänner. Att tre familjer i byn valde att ställa upp handlar främst om att de var nyfikna och gästfria, vilket jag uppskattar mycket. De fick förstås en slant för detta också, men det kändes verkligen som att de inte gjorde det för pengar, vilket också bidrog till att göra det hela så mycket bättre. Jag såg en ömsesidig nyfikenhet hos alla, och de försökte verkligen kommunicera med händer och fötter, och hjälp av telefonen förstås (en app som översatte) och genom att visa bilder för varandra.

På morgonen samlades vi i vår trädgård och en annan bekant i byn, Imre Nagy, kom med sin häst och vagn för att ta oss på en tur. Det var en helt annan känsla att sitta på en vagn och uppleva byn och landskapen. Solen lyste över oss och vi hörde alla ljud, kände alla dofter. Allt kom så mycket närmare. Upplevelsen höjdes också genom att Imre själv bjöd på både berättelser (som jag fick översätta) och ville ställa massa frågor om Sverige. Det blev återigen ett riktigt ärligt och intresserat möte mellan människor.

Kyrkan i Gelence, med anor från 1200-talet är en raritet i sig. Men även Ica-néni, tanten som låser upp och berättar om kyrkan för förbipasserande gäster och turister, bidrog till att göra stunden minnesvärd med sitt engagemang och personlighet.

Min man, Jonas, kunde också berätta en del om olika inskriptioner och bilder, som han tog reda på efter att ha varit där i somras och sett kyrkan. Har man, som han, ett brinnande intresse för medeltid, riddarordnar och kungahus finns här många pusselbitar att utforska. Och jag är så glad och tacksam över att han gör det! Jag tror att vi kompletterar varandra rätt bra som ”reseledarteam” just därför. Jag kommer med min personliga berättelse och socialantropologi, han plussar på historiska skeenden, årtal och sammanhang.

Efter kyrkan åkte vi tillbaks till byn för lunch och en visning i konsten att binda tunnor. Haralys enda idag verksamma tunnbindare, Tibor Szöke, visade sin yrkesskicklighet för oss. Hans son, Barni, var också med, översatte och berättade om olika träsorter och äldre verktyg. Det är så roligt även för mig att se detta igen och igen med olika besökare, eftersom min egen farfar också var duktig tunnbindare, liksom de allra flesta äldre i byn. Fint att hantverket får leva vidare och också föras vidare till nästa generation. (Här måste vi köra lite reklam! Vill någon av er ha en tunna, se till att beställa den från Haraly! Bättre än så blir det inte 😊: http://www.budonka.eu/)

Efter en rejäl och god lunch hos familjen Szöke, med därtillhörande pálinka och vin ur egen produktion, gick vi upp till vårt hus igen för att packa ihop. Det blev dags att åka vidare och lämna byn, även om det tog emot, både hos mig och resten av resegänget. Vi checkade in på spahotellet TTS i Kovászna lagom till kvällen och middagen.

Jag hade planerat in en sista dag (eller näst sista) för vila och rekreation. Lite så blev det också eftersom alla själva fick bestämma över promenaderna och badandet. Men vi tog också en gemensam tur ner till centrum och tittade på ”pokolsár”, djävulens lilla sjö, där jordgasen bubblar upp ur marken. Det mineralrika berget har gjort Kovászna till en välbesökt kurort. Där, i min gamla hemstad, finns många hotell och även gamla sanatorier. Dit har många lungsjuka rest för att andas den rena och ”starka” luften och bada i mineralvatten. Det finns också kurer med jordgas, ”mofeta”, som man sitter i, likt en bastu.

Mina vänner fick prova på att vara ”badgäster”, något som jag alltid drömde om att bli som barn i Kovászna. Badgästerna, som oftast kom från Bukarest, såg alltid så nöjda ut när de lunkade fram på stadens gator, iförda solhatt och solglasögon. De kunde sitta timmar på bänkarna och bara jäsa. Så vi stannade också upp en liten stund för att bara vara nöjda, bland annat över en god gulaschsoppa till lunch med lite blåbärslikör efter.

På den här vilodagen i Kovászna hann jag berätta en del om hur det var att vara barn i denna stad under Ceausescutiden. Jag visade vårt hus, min skola, och Ceausescus jaktvilla i skogen i utkanten av staden, alldeles nära vårt hotell. Här sov han en enda gång, när han besökte staden och sköt en björn. (Läs gärna den berättelsen i tidigare blogginlägg Ceausescu, björnen och lilla jag)

Sista dagen bjöd på vackert väder och ett kort besök på slottet Bran – som har tagit sin in i alla Transsylvanska turisters ”måste-lista”, eftersom den kallas för Draculas slott. Den historiska Dracula, alltså Vlad Tepes, övernattade här någon natt. Men slottet i sig är väl värt ett besök, då det ligger vackert, omgiven av berg, likt ett litet sagoslott. Dess historia vittnar om många krig i området mellan olika folkgrupper. Efter Bran åkte vi över Karpaterna igen tillbaka till Bukarest, där vi fick en god sista middag och kunde summera veckan tillsammans på flygplatshotellet.

Det här är alltså vad vi gjort. En reseberättelse. Men upplevelsen av den på något sätt så mycket större än så. Att få ta med människor från mitt ena hem, Sverige, och visa mitt andra hem, Transsylvanien, där jag är född och uppvuxen, är speciellt på så många plan.

Jag kanske kan bidra till en förståelse för en annan kultur och historia genom min berättelse. Men att sedan få se hur människor öppnar sig för varandra och bjuder på sig själva – det är verkligen sann magi. Det är ju där, i mötet med andra, som perspektiven blir så tydliga. Vi måste ifrågasätta våra vanor, traditioner och normer. På den här resan har vi alla försökt koka ner våra erfarenheter till att diskutera frågor vi alla bär på. Och ju fler olika personer vi lyckas möta med ömsesidig respekt, desto rikare och klokare blir vi. Klyschigt kan tyckas, men samtidigt min fasta övertygelse.

Att se detta hända blev min största glädje och lärdom från den här resan. Och det fina med det hela: just detta verkade vara mina medresenärers känsla också. Vi såg höga berg och fantastiskt vackra städer och byggnader. Men det var hos människorna, byn och när livet kom riktigt nära, som det kändes mest. När vi kunde mötas, bjuda på oss själva och roa oss tillsammans.

Så med detta sagt – det här gör vi om! Jag ser redan fram emot kommande resor, möten, insikter och spännande diskussioner.

PS. De här drinkarna och boken fick vi som tack från resegänget. Så fint ❤️

Saltgruva, festmåltid och den vackraste solnedgången

Dag 3-4. Vi åkte hem till min moster Agnes i Erdöszentgyörgy och fick ett varmt mottagande. Hon är så lik min mormor och mamma att jag alltid känner mig hemma i hennes närhet. Hennes son, min kusin Zoltán, hällde även upp lite pálinka i glasen.

Efter en rundtur i mosters fantastiska trädgård, där vi bland annat fick smaka solmogna vindruvor, packade vi in oss i bilen igen. Zoltán följde med oss och var vår guide i några timmar.

Första stoppet blev Rhédey-slottet, där engelska drottning Elisabeths gammelfarmor föddes en gång i tiden. Kul att få höra lite om traktens kopplingar till dagens engelska kungahus.

Efter det åkte vi vidare till Bözödújfalu, en by som dränktes av vattnet på 80-talet, som en följd av ett Ceausescu-projekt. Det gick ut på att bygga en jättedamm rakt över en ungersk by. 400 personer fick flytta därifrån och se sina hem dränkas av vatten. Idag ligger byn i botten på sjön och för några år sedan rasade också det sista som stack upp ur vattnet: kyrktornet. Det kommer snart byggas ett nytt torn till minnet av byn på samma plats. Dammen används idag både för bad och fiske. Men många minns och sörjer den försvunna byn än idag.

Vi tog farväl av Zoltán och Erdöszentgyörgy, för att åka vidare till ett trevligt pensionat i utkanten av Parajd. Där åt vi en rejäl forell-middag och drack gott vin.

Morgonen bjöd på vacker utsikt och en god frukost på pensionatet.

Vid 10-tiden blev det dags för dagens första programpunkt – saltgruvan i Parajd. Vi tog en knökfull buss ner i underjorden, där de jättelika saltsalarna öppnade sig för oss.Här finns en kyrka, museum, äventyrsbana, kaféer. Eftersom saltluften ska vara hälsosam är det många som spenderar flera timmar där nere varje dag. Det var roligt att få visa gänget något som verkligen är unikt för just det området. Vi köpte förstås lite badsalt och örtsalt utanför gruvan innan vi åkte vidare.Lunch blev det i Árcsó, där vi hade förbeställt ”székely-lakoma” – två stora fat med mat för fyra personer var. Goda korvar, kött och fläsklägg, potatis, rödkål, saltgurka och vitkål. Det var en rejäl måltid och riktigt vällagat på fina råvaror. I grannbyn Korond besökte vi sedan keramikerna Józsa János, den äldsta och mest kända hantverkaren i detta ”keramikens rike”. Vi tog en titt i hans verkstad och köpte med oss lite småsaker som kan fraktas på flyg. Vi tog en bensträckare på en bergstopp – Nyergestetö – och tittade på minnesmonumentet över de ungerska frihetskämparna från 1848.

Det blev en skön kväll med härligt ljus och vi bestämde oss för att hoppa över middagen på vägen. Istället stannande vi till vid en större mataffär i nästa stad på vägen – Kézdivásárhely – där vi handlade bröd, korv, ostar och massa annat gott. Med allt detta åkte vi äntligen ut till min (eller rättare sagt min pappas) lilla by: Haraly. Och så skönt det var att komma fram strax innan solen gick ner. Vi hann med en promenad i trädgården, se solnedgången, beundra utsikten över slätten och bergen långt i bakgrunden.

På ett sätt känns det här som resans mål, som flera i sällskapet sa. Jag har ju tjatat mycket om detta för mig så viktiga plats. Jag hade i förväg bestämt med tre familjer att de tar emot två personer var för en natt. Efter vår enkla middag här i vårt hus, kom de tillfrågade byborna för att hämta sina gäster. Det blev ett trevligt möte med mycket skratt och mycket google translate. Alla verkade tycka att det var spännande att träffa några helt nya personer.

Vi har sett höga berg, vackra städer och saltgruva. Men det här, Haraly, och min hemstad Kovászna, är ju platserna som på ett känslomässigt plan står mig närmast. Vi är framme vid resans hjärta. ❤

Från höga berg till Draculas dörr

Nu kommer några rader om första dagarna av min första resa som ”reseledare”. För det första – vilken härlig grupp människor jag har med mig här! Alla är nyfikna, öppna, beresta, intresserade av att prova allt nytt. Det är inte svårt att vara reseledare då 😊

Vi kom fram till Bukarest på lördagen kl 15, med en timme försenat flyg. Alla hade ätit lite lunch på flyget men vi var rätt hungriga och törstiga. Efter att ha plockat upp hyrbilen, en Opel Vivaro, minibuss för nio personer, styrde vi kosan mot Fogaras-bergen. Jag blev uppringd av personalen på fjällstationen vi skulle till om att den slingriga vägen upp i bergen, Transfogaras, var avstängd fram till kl 18, troligen på grund av vägarbeten. Så vi stannade ganska snart efter avfärd och åt en rejäl tidig middag på en väggkrog – rumänska rätten mititei, eller miccs, som vi kallar den på ungerska. Det är små grillade köttfärsspätt, lika de kroatiska cevapcici, om någon är bekant med dessa. En öl till hann vi också med (de hade god alkoholfri öl som passade mig o Jonas, chaufförerna) och sedan åkte vi vidare.

Klockan hann bli 18 och vi hade en lång bilfärd framför oss. Det platta landskapet förvandlades till mer och mer kuperat, vi började se högre kullar och berg innan mörkret föll. Men lagom till vi kom fram till de vackraste serpentindelarna av bergsvägen var det helt becksvart. Klockan hade passerat 21 när vi kom fram till fjällstationen högst upp på Transfogaras, vid sjön Balea Lac. Där fanns det fortarande några matstånd som hade öppet, där vi kunde köpa bröd, ost och vindruvor. På fjällstationen köpte vi öl och satte oss sedan på ett av våra rum och skålade för en lyckad första dag.

Efter en god natts sömn var det en fantastisk vy som mötte oss när vi klev ur våra sängar och tittade. Vi hade inte sett något av det på kvällen, men vi var ju på 2000 meters höjd, en bra bit över trädgränsen, vid en vacker grön bergssjö. Efter en ordentlig frukost var det dags att ge sig ut på en tur på berget. Det finns rätt många olika vandringsleder som utgår i närheten av fjällstationen. Vi skulle upp och över en bergskam. Det blev en timmes tuff vandring och klättring uppåt. Jag mindes turen som snällare, men jag tror berget blir brantare och brantare för varje gång jag kommer hit 😉

Fascinerad över mina medresenärers kondition flåsade jag på sist i gruppen. Väl upp var det blåsigt, men solen tittade fram och utsikten är ju helt enorm. Suget i magen av att stå på 2300 meters höjd är svår att beskriva.

Vägen ner var svår och tung för knäna, och efter cirka 2,5 timme sammanlagd vandringstid var vi alla samlade igen för lunch på fjällstationen. Det blev soppa och munkar, en rumänsk efterrätt som heter papanasi. Sött, syrligt och fett, allt man behöver efter ett tufft träningspass.

Efter lunch ville alla åka linbana ner i dalen och upp igen, vilket de också gjorde. Eftersom jag hade åkt den banan flera gånger tidigare valde jag att sitta uppe på bergsknallen och titta på. Njuta av solen, utsikten och tystnaden ett tag.

Det började kommer mängder av turister upp till toppstugan, bilkön upp ringlade sig lång. Men vägen neråt var det inga problem att ta sig. Vi åkte vidare vid 15.30, för att komma fram till den vackra medeltida staden Segesvár lagom till skymningen.

Det blev en middag på hotellet med mycket gott vin och intressanta samtal. Vi kom in på de alltid spännande ämnena familj, rötter, tillhörighet, utanförskap. Vad som definierar en och varför. Hur vi bildar grupper, sammanhang, genom att behöva vara olika andra. Spännande att få höra hur flera i gruppen kunde berätta om liknande erfarenheter de gjort på vitt skilda platser.

Den tredje dagens morgon vaknade vi till klockornas ringning i Segesvárs kyrktorn. VI bodde på Hotel Sigishoara, mitt i gamla stan, vilket i sig var en upplevelse, eftersom det hotellet låg i ett av de äldsta husen med många vackra detaljer och matchande inredning. Efter en riktigt god frukost blev det stadsvandring.

Vi gick den långa trappan upp till den evangeliska kyrkan på toppen av kullen. Efter en liten stund i kyrkogården och i kyrkan vandrade vi sedan runt hela gamla staden längs muren. Vi gick förbi huset där Vlad Dracul bodde och där hans son, den historiska Dracula ska ha fötts.

Vi tittade på gamla byggnader, muren, fästningens torn, kyrkor och torg. Pratade lite om stadens historia, hur den byggdes av sachsare (tyskar) och styrdes av ungrare sedan. Staden är sedan 1999 även med på UNESCOs världsarvslista.

Samtidigt var det också en helt vanlig vardag som pågick här, den värsta turistsäsongen är över. Vi såg elever i uniform (vit skjorta och slips på både killar o tjejer) vara på väg hem från sin skolstart denna måndag. Efter en kaffe på stora torget var det dags att ge sig av vidare 12-tiden. Vi skulle till Erdöszentgyörgy för lunch och för att träffa min moster, kusin och deras familjer.

Fortsättning följer…

Transsylvanien och perspektiv

Dag 1 – på flyget och iväg

Jag har bestämt mig för att försöka skriva lite varje dag under den här min första resa som ”reseledare”. En ny, väldigt rolig roll!

Det är roligt att få arrangera en resa för tidigare kolleger och deras nära och kära. Flera i grupper känns mer som vänner och har också länge tjatat på mig om en Transsylvanienresa. Alla är resvana, intresserade och positiva, säkert även om saker skulle gå fel. Så förutsättningarna är helt enkelt fantastiska.

Den här resan är ett litet test också. Jag är nyfiken på att se hur den här turen fungerar för ett gäng i den här storleken, för att eventuellt längre fram arrangera fler resor, kanske mer ”på riktigt” som ett liten resebyrå – kanske lite hobbyverksamhet på somrarna vid sidan av journalistiken. Kanske också med lite olika inriktningar. Den här turen är helt enkelt en ”best of” 😊

För det är här är utvecklande på så många sätt. Ska inte tynga ner er med för många klyschéer, men ärligt talat känns det som en inre resa också för mig, varje gång jag tar med nya personer ner till mitt andra ”hem”. Det blir perspektivskifte för dem så klart, men också för mig. Att påminnas om att se med andra ögon. Att stöta och blöta olika frågor både med en antropologisk förförståelse och samtidigt utifrån en helt annan kulturell kontext och perspektiv. Att utmana fördomar man knappt trodde man hade längre.

Det är ju en spännande och lite skrämmande tid vi lever i. Jag läser i Expressen på vägen i flyget att SD är vårt andra största parti, enligt nya mätningar. Det känns läskigt och samtidigt förståeligt. I Ungern är det ett nationalistiskt parti som styr, som ni alla vet, och alla som vi kommer att hälsa på i Transsylvanien röstar troligen på Orbán (de flesta är ungerska medborgare också och har rösträtt – läs gärna mer på tidigare blogginlägg Alla här röstar på Orbán)

Att bryta den ”svenska” ingången och erfarenheten mot mitt ”ungerska” är intressant och utmanande på många sätt. Och nu generaliserar jag, men jag tror de flesta som läser förstår hur jag menar. Jag tror på att försöka åtminstone försöka förstå varför människor agerar och reagerar som de gör. Diskutera vilka krafter som styr och försöka förstå hur det kan komma sig att det konservativa och nationalistiska synsättet är så nära till hands att anamma, särskilt i tider som känns hotfulla. Var finns den gemensamma fienden vi kan enas mot? Kan vi skydda oss själva och behålla vår identitet, kultur, religion och språk – allt som känns viktigt – och samtidigt vara generösa och öppna? Var går gränsen till vår generositet och vem bestämmer det? Och vad är egentligen ett kristet förhållningssätt till dessa frågor? Här krävs det både psykologisk, historisk och sociologisk kompetens och (gärna en viss mått av journalistisk nyfikenhet 😉) för att på allvar kunna analysera olika sidors bilder och sanningar.

Jag skrev min D-uppsats i socialantropologi om den rumänska och ungerska nationalistiska historieskrivningen just i Transsylvanien (den blev visserligen aldrig färdig men jag läste MASSOR. Har en c-uppsats i liknande ämne). Jag undersökte frågan hur viktigt det var för de båda etniska grupperna att under det nationalistiska uppvaknandets tidevarv att hävda ett: ”vi var här först”. Historieskrivningen ser helt olika ut, och det som lärs ut i skolorna är olika. Jag vill inte ge mig in i något försök närma mig en sanning. Men det är viktigt att se konflikten och hur viktiga de här diskurserna är än idag för olika politiska rörelser i området.

Det jag ser och vet är att många har lidit av konflikterna mellan folkgrupperna på denna plats. Inte bara de mellan rumäner och ungrare – här fanns judar, romer, tyskar. Och jag vet att vi alla hade kunnat göra bättre under vissa perioder i historien, och att vi också kan göra bättre än vi gör idag. Det är inte lätt att vara nyanserad, men vi kan göra ett försök, tänker jag.

Så med dessa reflektioner ser jag jättemycket fram emot den här resan! Hoppas på många och långa diskussioner, inte bara om platser utan också om vår plats i världen. Jag hoppas också på mycket pálinka i glasen och en sol som skiner över oss.

Och så vill citera min pappa i sammanhanget också: ”Karpatbäckenet tillhör oss. Också.” ”A Kárpátmedence a miénk is!”

Här är resrutten, nu åker vi!