Blog

Lite mer Tullgarn

Här kommer lite till om vårt bröllopsdagsfirande med våra sju barn (plus en flickvän) vid Tullgarns slott. Så speciellt att få sova över i en gammal kunglig gästflygel, ensamma vi tio på hela slottet.

Möjligheten att övernatta där har vi eftersom min man är hovanställd. Det är som ett vandrarhem/semesterhem där vi lagar egen mat och städar. Inga bekvämligheter, men en knappt rörd 1800-talsmiljö. Förra året åkte vi själva och hälsade på alla spöken (jag kunde knappt sova, läääskigt), nu fick alla våra barn följa med.

I år kunde vi också hänga med på en allmän visning och lära oss mer om historien och människorna bakom den vackra miljön. Prinsessan Victoria av Baden, svensk drottning i början av 1900-talet, satte sin prägel på en del av slottet, vars frukostmatsal ser ut som en riktig tysk bierstube. Så kunde jag också känna mig lite hemma 😜🍺

Så fint med alla gamla tapeter, möbler, kakelugnar, läskigt mörka korridorer. Kul att vara med på den öppna visningen, men också spännande att få upptäcka själva. Så mycket vackra inredningsdetaljer och inspiration för den som är intresserad av sånt (jag).

Så häng med oss framför och bakom kulisserna på Tullgarn!

Kakel från 1700-1800-talet i hela entrén. Victorias av Badens samling.

Det Nederländska rummet, med en vacker kakelugn, tillverkad i… Småland! 😁👍
Drottning Victoria gillade hundar, hon hade tio stycken på slottet.

Damernas rum, där de skrev brev och spelade poker.

Bäst bevarade golvet i sitt slag i Sverige.

Gustav Vasa och självaste Gud 😎
Fler frågor? Såklart!

Köket i gästflygeln där vi bodde.
Den lilla vackra matsalen vi åt vår frukost och middag.

Tja, varför inte en bidé i marmor, när man ändå håller på. Självklart värmdes även badrummet upp av kakelugn.
Sovrummet där två av prinsessorna fick bo.

Frukost på gång!
Ovanför min säng. Kolla tapeten! 🤩

Morgontur i parken
Korridoren till badrummet 🥶

Utsikt från badrummet

Björnar vs människor

Björnar, björnar, björnar. Ja, kommer man från Transsylvanien blir man rätt van. Här kommer nu liter mer om björnar, denna gång ingen barndomshistoria, utan en alldeles färsk sådan. Situationen påminner en del om vargdebatten som rasat i Sverige.

I somras, när vi åkte runt i Transsylvanien med alla våra barn i en minibuss, stötte vi på en livs levande vild björn som vandrade ner för en sluttning mot vägen. Galet på riktigt. En turistbuss hade fått syn på den också och stannat till. Vi stannade så klart också. En övermodig yngling klev ur turistbussen och började slänga bullar upp i backen mot björnen. Den vågade sig allt längre ner och började äta av brödet. Den märkliga och läskiga scenen varade säkert i tio minuter.

Björn i det vilda, på väg ner mot bilvägen i somras.

I alla byar och små städer i området diskuterades björnsituationen i somras och nu börjar samma sak igen. I år är nog frågan mer aktuell än någonsin. Skogarna avverkas, björnarna trängs allt mer ut mot bebyggda områden. Det finns så många aspekter av björnsituationen som vore intressant att analysera. Jag måste nöja med några.

Börjar med folk i byarna och deras perspektiv. Familjerna som knappt får ihop det till mat på bordet och männen som blir mer arga över björnsituationen för varje glas pálinka (brännvin) som slinker ner. Föraktet och misstroendet mot politiker och myndigheter späs på när människor blir trängda.

”Vet du, de straffar dig hårdare om du skjuter en björn, än om du skjuter en människa. Så illa är det.” sa en av dem till mig när jag undrade varför de helt enkelt inte skjuter björnarna ändå, lite tjuvjakt har det väl alltid funnits utrymme för? Men nej, inte nu.

De berättade vidare att det finns byar där föräldrarna räds släppa iväg barnen till förskola och skola själva, där björnen går ända fram till husen och rotar i soporna. På tv-nyheterna ser jag björnar som kliver ut ur naturen och rakt in i kulturen på flera platser. Och då menar jag bokstavligt in i kulturen, alltså in på kulturhusets terrass i en mindre stad. Björnar skrämmer barn, äter djur och förstör. Människor räds gå ut i skogarna. Så varför får detta fortgå?

”Det handlar om ekonomi. Att turisterna ska komma hit och kunna gå på björnsafari” berättar en av mina vänner med självklar röst. Turisterna ska alltså bara kunna gå ut i skogen med en guide och få en nära-björn-upplevelse. Björnarna lockar folk, därför matas de och tämjs. 

Jag blir fundersam. Tycker synd om både björn och människa. Frågar min nära vän, journalisten, som jobbar på den största ungerska tidningen i Transsylvanien och har skrivit mycket om björnsituationen. Hur illa är det egentligen?

Hon väljer att förklara situationen med en aktuell historia som visar hur absurt det har blivit:

”En björn blev överkörd av ett tåg i utkanten av en liten stad. Den dog inte men skadades svårt. Veterinärerna tog hand om den och tog den till en plats för rehabilitering i flera månader. Den blev bättre, men aldrig riktigt bra. Ändå släppte de tillbaks den sedan, ut i friheten, på samma plats där den blev överkörd.”

Här stannar hon upp i berättelsen, tittar på mig frågande för att se om jag fattar hur galet det är:
”Förstår du? En björn som inte är helt frisk, som kanske inte kan skaffa sig mat själv, som släpps ut i närheten av människor, där den en gång förolyckats. Det här förstör människors tillit till myndigheterna. Och det verkar inte räcka med att de stackars byborna inte blir av med björnarna, det här tar sig helt absurda proportioner.”

Min journalistvän berättar vidare att det just nu pågår en björnräkning i Rumänien som strax ska bli färdig. Då bestäms hur många björnar som får skjutas. Samtidigt händer det i byarna på nätterna att människor lägger ut gift, dödar björnar och begraver dem snabb innan morgonen gryr. Människor skyddar sig själva. Men rädslan för att någon ska se är stor, det är ett grovt brott att döda björn, förknippat med skyhöga böter.
”Jag vet flera som har gjort det. Men skulle aldrig lämna ut dem”, avslutar hon sin berättelse.

Jag sätter mig den kvällen och skriver om ett blogginlägg om en björnstory ur min barndom. Min vän går till jobbet nästa morgon och skriver också en ledartext om björnar (länk här till er som förstår ungerska). Hon önskar en vettigare lösning från politiskt- och myndighetshåll som tar hänsyn både till natur och kultur. En lösning som drar lärdomar ur de senaste årens rädslor och skadegörelse och skapar utrymme igen, för både björn och människa.

Jag tänker nu på alla somrar i min lilla by, Haraly, där björnen alltid varit närvarande. Hundarna som skällde hela nätterna och barnen som drömde mardrömmar. Björnen vågade sig ända fram till utedasset en sommar. På morgnarna kunde man se björnspillning full med körsbärskärnor och rivmärken på fruktträden. Jag kissade i farmors gamla stinkande potta på natten, vågade mig inte ut.

Den stora fruktträdgården slutar där skogen börjar.

När vi gick i skogen när jag var liten skrek vi alltid: ”Håååå – lap lap lap”. Orden saknar betydelse, det var bara något som pappa lärde oss skrika, för nåt ska ju skrikas så björnen blir rädd. Så jag tänker att det får bli mycket ”Hå-lap-lap” i skogarna i sommar. Och jag är så tacksam över att vi numera har badrum inne i huset. Rådjuren i Älvsjö prövar mitt tålamod tillräckligt, finns ingen ork kvar till att dela toakö ett gäng björnar i Transsylvanien 😁

Ceausescu, björnen och lilla jag

8C0EE5C5-197E-4998-850F-A8E22C9DFBC4
En björn vi mötte i traktens skogar i somras. 

Nu kommer jag bjuda er på en alldeles särskild berättelse ur min barndom. I förrgår var jag nämligen förbi ett par äldre vänner till mina föräldrar här i min gamla hemstad Kovászna, som ligger två mil ifrån ”min lilla by”. Mannen i den här familjen är över åttio år och har varit högst ansvarig för all skogsskötsel och jakt här i skogarna runt staden i hela sitt liv.

Jag ville träffa det äldre paret och hälsa från mina föräldrar. När jag väl sitter där i deras kök kommer plötsligt en alldeles speciell historia till mig. Kanske dyker den upp ur minnenas mörker för att jag ser jakttroféer på väggen eller något fäll från ett djur slängt över en möbel i familjens välordnade hem.

 

Csikos Júlia och Tibor, mina föräldrars goda vänner.

Minnet är som följer: Ceausescu ska komma till vår stad. Året kan vara 1982-1983. Jag kanske går i första eller andra klass. Vi, alla skolbarn, är utkommenderade till fotbollsplanen i likadana vita klänningar och skjortor, kanske håller vi något sidenband i handen och så ska vi hoppa runt i formationer eller liknande. Allt för att det ska se välkomnande och trevligt ut för vår stora ledare som sveper över fotbollsplanen i sin helikopter.

Vi är ute och studsar, Ceausescus helikopter flyger över huvudet på oss, några ropar, han vinkar. Jag tror inte det finns någon chans att vi kan se honom. Jag tror att vi alla inbillar oss att vi gör det ändå. Vi vill ju också att han ska se oss. Vi älskar honom. Hans bild pryder varje klassrum i skolan, han dyker ofta upp i vår svartvita tv och vinkar till folkmassorna. Vi sjunger den rumänska nationalsången varje morgon på skolgården och när vi blev pionjärer lovade vi honom och den socialistiska republiken Rumänien all vår trohet och vår framtid. Så det är en händelse värd alla fjärilar i magen en åttaåring kan få. Det är så stort! Han kommer för att skjuta en björn.

Staden slutar i en skog uppåt berget och där ligger en ”Ceausescu-villa” bland de höga granarna, ett hus där han faktiskt också sov två hela nätter av sitt liv. Björnen han ska skjuta är den maffigaste jägarna någonsin skådat. Europas i särklass största levande björn, så lyder uppskattningen. Därför är ledaren på väg hit. Den arma björnen har jägarna nämligen tämjt genom att mata den med hästkött varje kväll på samma plats, samma tid. Den dyker upp punktligt sista veckan innan Ceausescu kommer. Inget får gå fel nu.

Ceausescu kommer, landar uppe i skogen nånstans och lyckas till allas stora lycka skjuta björnen. Sedan sover han i sin villa med minst tjugo tjusiga rum och lika många badrum med guldkranar. Dagen efter flyger han vidare i sin helikopter.

Och vad händer med den stackars döda björnen? Jo, jaktlaget flår den och lägger ut skinnet på tork utanför ett hus som jaktlaget disponerar på VÅR GATA!

Jag är runt åtta år. Min kompis Kati och jag har hört talas om björnen. Vi springer ner till den trädgården och smyger in genom grinden. Vi ser björnskinnet ligga där på tork. Nyss björn, nu en pälsmatta. Kanske föreställde jag mig att den nyss har haft en björn i sig. Vi böjer oss fram och klappar lite. Tror jag att vi gör i alla fall.

Detaljerna är suddiga men vissa fragment rätt klara ändå. Minnet av att smyga fram till staketet och in i trädgården, böja sig fram över skinnet och betrakta det storögt. Kan jag ha drömt allt det där?

Nu sitter jag mittemot den man som var ansvarig för hela den här björnhistorien.

Jag måste ju bara passa på och fråga: ”Var det verkligen så här?” Och jag drar mina minnen kort, som ovan ungefär, och han brister ut i skratt: ”Ja, det var precis så det var! Men den gången alla barn var utkommenderade var nog inte då, utan när han flög hit för att inviga den nya fabriken här. När han kom för att skjuta björnen tror jag inte att ni var ute.”

Hm, så jag blandade ihop Ceausescus två besök. Inte så konstigt, allt flyter ihop.

”Men hur var det den gången då?” undrar jag. 

Den gamla skogschefen pratar gärna på, märkbart road av minnet: ”Jo, vi höll ju på med den stackars björnen. Oj, vad stor den var! Vid 18-20-tiden samma kväll matade vi den med hästkött vid samma jakttorn. Vi gick upp dit med gamla hästar som vi slaktade på plats.”

Sedan kommer jag på att min pappa har berättat att de var några vänner som gick upp till jakttornet någon dag innan och drack en hel del. De skojade om att skjuta björnen åt Ceausescu. Tänk om de hade gjort det, om min pappa istället hade skjutit Europas största björn! Jag skrattade lite rått då, jag kan inte låta bli att le åt hela historien nu.

Den är så tragikomisk ändå på något sätt. Att vi alla i så många år var förtryckta av Ceausescus hårda kommunistiska regim. Men hur mycket motstånd det ändå bubblade under ytan redan då, och troligen särskilt i de här regionerna där ungrare var i majoritet. De sköt nästan björnen i förskott i ren fylleprotest.

”Björnskinnet då?” frågar jag efter en stunds funderingar.
”Jo”, berättar den äldre mannen vidare: ”Den flåddes och så spändes skinnet ut på en ram, där nere i en trädgård som låg på er gata. Och vi var tvungna att sträcka ut det ytterligare, så det skulle bli riktigt stort. Det var den största björnen som hade skjutits i Europa vid den tiden.”

Om den detaljen är sann eller falsk? Viktig verkade den vara i alla fall! 😊

Här är jag 1975 med en alldeles ofarlig björn.

Imorgon blir det nog på en dagsfärsk björnhistoria, inte en trettiofem år gammal. För nya finns det också gott om!

Nu ska jag packa ihop och snart börja resan hemifrån och hemåt igen – mot Sverige.

 

 

 

 

 

 

Alla här röstar på Orbán

Jag är mitt i Transsylvanien. Åker på slingriga vägar genom byar som badar i sol. I flera av dem sitter äldre kvinnor och män på små bänkar utanför sina grindar och pratar, som de alltid gjort på söndagseftermiddagarna. Bredvid dem prunkar pelargonerna, äppelträden står i blom. I ena byn vajar blågula flaggor på nästan varje hus, szeklerflaggan, som liknar den svenska. I de här områdena finns en stark sammanhållning. Igår skrev jag om romer, idag blir det i stället fokus på ungrare och/eller szekler.

Jag tillhör nämligen också den här gruppen ungrare, szekler uttalas [uttalas: se’kej] (på ungerska ”székely”). De bor främst i den delen av Transsylvanien längs bergskedjan Karpaterna som en gång i tiden utgjorde rikets gräns. Här vaktade de från början området mot inkräktare. Enligt folksägnerna var de lite modigare, lite slugare än andra och hade ofta en kniv redo i fickan för att kunna försvara sig själva och sitt land (lite det där finsk-ugriska grejen med kniven liksom 😉 ) De har en bred dialekt med många säregna ord, jämfört med ”riksungerskan”. Jag skulle spontant jämföra dem med skåningar, om vi nu behöver hitta en svensk motsvarighet.

Szeklerna befolkar alltså inte hela Transsylvanien, men delar av det. Det finns en rörelse för autonomi, territoriell och kulturell. Bakgrunden till det är också att Transsylvanien vissa perioder i historien var ett mer eller mindre självständigt land. Men jag ska inte göra historielektionen lång nu, bara så ni hänger med 🙂

Det ljusgula är seklerområdet, Transsylvaniens kärna. Karta från Wikipedia

Här i Transsylvanien, mitt i Rumänien, finns det tre stora län som än idag har en stor minoritet av ungrare. Dessa län körde jag igenom på de slingriga vägarna idag. Här har egentligen flera olika etniska grupper levt sida vid sida i många århundraden. Rumäner, tyskar/sachsare, ungrare/szekler, judar och romer. De har pratat olika språk, tillhört olika religioner, ändå har det historiskt sätt även funnits en viss tolerans och respekt för varandra. Området är vackert, rikt på mineraler, har en bördig jord. När nationalismens vindar började blåsa allt starkare här under 1800-talet, vände sig även dessa grupper också allt mer mot varandra.

Minnesmonument över frihetskampen 1848. Ungrarna ville stå sig fria från Österrike.

Ungrarna behövde kämpa för sin frihet mot österrikarna. Idag stannade jag till en stund vid minnesmonumenten över frihetskampen 1848, som finns högst upp vid ett bergspassage där många ungerska soldater föll.

Under årtionden som följde hade inte rumänerna det heller lätt, de tillhörde aldrig den styrande klassen. Det var tyskarna och ungrarna som hade byggt städerna och skrev historien. Efter världskrigen var det istället rumänerna som fick makt och revansch. När årtiondena började ticka fram mot 1970-1980-tal blev den rumänska nationalismen under Ceausescus styre allt mer outhärdlig för de andra etniska grupperna.

Tyskarna hade lite mer tur än ungrarna under kalla kriget. De hade Västtyskland på andra sidan järnridån som kunde ”köpa loss” dem av Ceausescu. Västtyskland avskrev Rumäniens statsskulder mot att tyskarna fick flytta dit. Av över 700 000 tyskar blev bara en tiondel kvar i Transsylvanien. Städer och byar avfolkades och dit flyttade rumäner och romer istället. En etnisk rensning pågick för fullt i Europa som inte så många känner till.

Vad hände med ungrarna under den här perioden? Jo, de hade inget land i väst som kunde flytta till, även om Ceausescu gärna hade blivit av med dem (oss). Jag föddes i Kovászna 1974 rakt in i den här pågående konflikten om kultur, religion, utrymme, frihet. Mina första tio år, innan flykten till Sverige 1984, präglades av detta förtryck. Ungrarnas rättigheter monterades ner mer och mer, år för år, och det märktes på olika sätt. Diskriminerande lagar tillkom. Till exempel krävdes det under en period 17 ungerska barn för att starta en ungerskspråkig skolklass, medan för en rumänsk klass behövdes bara två rumänsktalande barn. Det enda nationella språket i Rumänien var rumänska, minoriteternas kultur, språk och religion trycktes ner med allt mer aggressiva metoder.

Min pappa brukar säga att vi var dubbelt förtryckta. Dels på grund av den kommunistiska regimens förtryck som drabbade alla, dels för vi dessutom räknades som andra klassens medborgare som en minoritet.  Mer om detta längre fram någon gång.

Tillbaks till byarna nu. I en av dem vajar alltså blågula flaggor på nästan alla hus och på en banderoll står det ”Szeklerland – enad och odelbar”. Här drömmer inte människor om att tillhöra Ungern igen, den tiden är sedan länge förbi. Men de vill helst inte tillhöra Rumänien heller. Ska någon bestämma över dem, så mycket hellre Budapest än Bukarest. Fast helst vill ju szeklerna bestämma själva.

När Viktor Orbáns regering för ett antal år sedan gav ungerskt medborgarskap till alla ungrare i Transsylvanien mottogs detta med stor glädje. Äntligen fanns det ett mer fritt ”hemland” vars regering pratade om hela nationen ungrare, oavsett var statens gränser gick. De etniska gränserna drogs någon annanstans. Ungrarna som bor här i Rumänien kan numera alltså rösta även i ungerska val.

Ungrarna i Transsylvanien har fått mycket stöd, hjälp, förståelse – både kulturellt och finansiellt – av Ungern sedan Orbán tog över. Efter årtionden av förtryck var det skönt att känna att någon brydde sig. Många flyttade till Ungern, men många blev också kvar och just i dessa län, där ungrare fortfarande är i majoritet i många städer och byar. Här finns en kämparglädje och nybyggaranda. Men samtidigt även en rädsla för att Bukarest vill styra mer och mer, för att rumänerna alltid hittar sätt att tränga in, ta över och äga.

I morse, innan jag åkte iväg från min lilla by, hämtades min kompis, som hade sovit över med mig, av sin man. Jag blickade ut över gården och sa: ”Det är så härligt att allt detta finns kvar.”
Då svarade han: ”Just det här finns kanske, men det är mycket som försvinner från oss. Hela tiden.”

Jag frågade vad han menade och då kom en lång, engagerad förklaring som gjorde honom allt mer upprörd: ”Vet du att det finns rumänska banker som ger räntefria lån till rumäner för att köpa loss mark från ungrare? De får helt andra villkor. Så fort banken får det bekräftat att det är en rumän som köper mark från en ungrare så gäller detta. Jag vet inte hur det finansieras. Men jag litar fullt på dem som berättat det för mig.”

Om det verkligen finns banker som ger olika villkor till olika etniska grupper vill jag verkligen låta vara osagt, och poängen är kanske inte heller just det. Utan att bilden av det förhållningssättet lever i högsta grad. Bilden av att de är ute efter ”våra områden”, att vi snart inte kan finnas kvar här. Den ilskan som kommer från alla orättvisor som faktiskt funnits här i årtionden. Det finns inget förtroende mellan de etniska grupperna. Man ler mot varandra på torget, men baktalar varandra strax därefter. Såren går djupt.

Jag kör igenom byarna och tänker på Orbán. Tänker att många av mina vänner i Sverige förfasas över vad som händer i Ungern. Hur demokratin sakta monteras ner. Jag förfasas över det också.

Här finns hela byar och städer som tycker att Orbán gör helt rätt med det mesta. De är arga över att han utmålas som en fascist och nazist i vissa länder i Europa. De tycker att han är en av de första som ser och förstår. Hans politik hjälper, här finns ett land, och ytterst ett Europa som behöver skyddas mot nya inkräktare.

Inställningen är följande: ”Nu ska vi ungrare stå emot. Över oss har turkar och österrikare och rumäner och ryssar härskat och nu vill också EU just det. Muslimerna vill ta över Europa, och EU släpper in dem över oss. Men nej, det får de inte. Vi är vana att vara hotade, har haft det tufft i många århundraden. Men vi klarar oss nu om vi håller ihop. Vi och de kristna krafterna i Europa förstår hur våra värderingar behöver skyddas nu. Deras kultur passar helt enkelt inte ihop med vår.” Här brukar vederbörande titta uppfordrande på mig och säga:  ”Se vad som händer i resten av Europa! I din del av Europa.”

Jag pratar om allt detta med några av mina vänner framåt kvällen, när jag kommer fram i en större ungersk stad. Vi börjar diskutera politik, ett stundande EU-val. En av dem uttrycker det just beskrivit. En annan frågar: ”Men hur har ni det egentligen med muslimerna i Sverige? Oj, vad vi har sett mycket på ungersk tv om hur illa det är hos er! Är du rädd?”

Och jag suckar och säger: ”Jag är inte rädd. Inte mer rädd för fulla män och mörka gränder i Stockholms förorter än i motsvarande förorter i Budapest.” Och jag känner plötsligt också hur trött jag blir. Hur jag slutar vilja diskutera. För det finns lite för mycket att säga, och avståndet är lite för långt mellan oss, tiden allt för knapp för att säga allt nu.

Jag säger att jag inte håller med om bilden, att ungersk tv väljer att belysa ”migrantproblemen” i precis varje nyhetssändning som skrämselpropaganda. Att ena ”oss” mot ”dem” har i alla tider, alla dagar varit bästa sättet att skapa sammanhållning. Det är en komplex fråga, försöker jag säga, och att vi får diskutera politik i sommar. Senare. De säger att de tror att Orbáns parti troligen går starkt fram i EU-valet. Det skulle även stärka det ungerska partiet här i Rumänien, RMDSZ. ”De är numera tajtare än någonsin med Orbáns Fidesz. Kanske kan de hamna i styrande ställning i en koalitionsregering istället för att vara i opposition som nu”, funderar de vidare.

Jag har såklart vetat det förut, men drabbas idag åter av insikten: Det är just här, i Transsylvanien, en hel del av Orbáns starka stöd finns. Och det är inte det minsta konstigt. Jag har verkligen full förståelse för varför.

Att den nationalistiska politiken också kan bli en på många sätt förödande kraft? Därom tvivlar jag inte heller en enda sekund.

 

 

 

Min lilla by (forts)

Nu är jag äntligen framme här i byn Haraly, sitter i vårt hus vid köksbordet och skriver. Så skönt att vara i mål!

Vill du ha lite bakgrund till byn, historien, läs gärna det förra inlägget ”Min lilla by”. Nu går jag rakt på den just nu aktuella frågan om ett bråk här nyligen med romer inblandade.

Det bor alltså nästan bara ungrare här, bortsett några få romska familjer.

Eftersom det är liknande byar (fast oftast i ännu fattigare områden med rumänsk majoritet) som ”våra” tiggande romer kommer ifrån, har jag länge tänkt att jag hellre vill hjälpa dem här på plats, om det går. Bättre om de slipper åka så långt ifrån sina hem och familjer.

Det har blivit en naturlig del av tillvaron och somrarna här att försöka bistå någon eller några av familjerna med lite kontanter, mediciner, blöjor – beroende på vad som var möjligt och behövdes mest just då.

Den vänskapliga relationen mellan mig och några romska familjer började när de tog hand om min farmors gamla hund som blev kvar i byn. Det blev en bra anledning till kunna ge dem lite extra pengar. När hunden dog fortsatte de komma upp till vårt hus när vi var här. Oftast hade de med sig svamp, kantareller från skogarna här omkring. Jag gav dem alltid lite mer pengar än vad svampen var värd. Några gånger gick jag till deras hem och hälsade på, gav några extra hundralappar till en kvinna som hade ett barn med gomspalt, hon ville spara ihop till en operation.

Förra sommaren var det dags för kantareller igen. En man kom till vårt hus och knackade på, jag köpte en liten påse kantareller och betalade drygt 100 kronor. Då gick ryktet i byn, att jag betalar överpris för kantareller. Och snacket började.

Nu i veckan kom meddelandet från den där sonen till den avlägsna släktingen, som jag började skriva om i förra inlägget.

Han gjorde ungefär följande uppdatering (på ungerska) på sin FB-sida en vecka innan jag skulle åka hit: ”Det är tråkigt att vi i den här byn inte ställer upp för varandra.” Eftersom jag skulle åka hit precis blev jag nyfiken, skrev ett mess till honom och frågade vad det handlade om.

Han svarade: ”Några romer slog till ett litet (ungerskt) barn och tog barnets cykel. När barnets mamma gick över för att prata med dem slog de henne också. Och ingen gick dit för att hjälpa till. Det vara bara jag och min fru som vågade.”

Och jag skrev då: ”Vad bra då att ni vågade säga ifrån.”

Han: ”Jo, det börjar gå utför här. Romerna låter inte sina barn gå i skolan, de bara dricker, vill inte jobba. De bråkar allt mer och drar ner vår by”.

Jag: ”Fast det kan inte vara hela bilden. Problemen måste vara större än så.”

Han: ”Nej, problemen är inte de, problemen är vi. Att vi inte markerar och säger ifrån.” ”Att du som kommer hit som turist ger en man pengar för kantareller. Sedan går han och super ner sig för pengarna och slår ner ett ungerskt barn.” ”När du kommer hit gör du hela gemenskapen i byn en otjänst. Du tror att du är generös och hjälpsam, men du ger pengar till någon som inte är värd pengarna och stärker den personen. Det finns så många andra bättre behövande i den här byn.” ”Du som aldrig är här ser inte de här delarna, men allt det här du gör är inte bra för sammanhållningen”.

Och jag orkade inte svara mer.

Inte en enkel fråga och ganska enkelt att i frustration skylla på en utomstående också. Men sedan finnas det säkert stråk av sanning i det han skriver.

Och nu blir det inte lätt att hjälpa till när alla i en liten bygemenskap har synpunkter på hur och vilka man bör hjälpa. När alla dessutom tror att jag sitter inne med så mycket pengar, en bild som såklart inte stämmer, men är både svår att ändra och förhålla sig till. Jämfört med snittet här är jag faktiskt verkligen rikare, har både mer pengar och långt fler möjligheter.

Om jag inte hjälper till är jag snål. Om jag hjälper till slänger jag pengar omkring mig till fel personer. Det går på något sätt inte riktigt att göra rätt. Ibland tänker jag att jag verkligen borde försöka lära känna folk bättre, förstå strukturerna, förstå hur vi kan hjälpa till mer självhjälp, eller bättre långsiktig hjälp.

Det finns en enorm social kontroll i sådana här små samhällen. Alla mina steg bevakas och utvärderas, på gott och ont. På ett sätt bryr jag mig jättemycket, vill inte sticka ut för mycket, inte göra för många grova fel. Samtidigt, jag får inte heller ta åt mig. Då blir det svårt att komma hit och njuta av det vackra landskapet och tystnaden.

Det sorgliga är förstås att många har väldigt ont om pengar, ser inte någon framtid, tar till alkoholen för ofta för att döva sin smärta eller samvete. Det finns en otrolig fattigdom och social utsatthet hos några familjer här. Och andra får makt, kanske utan att förtjäna det.

Efter några timmar i byn fick jag höra att några romer har stulit träd från oss. Vi har ju en bit skog bakom vår gård. De hade öppnat vår grind mitt i vintern, fällt några träd och dragit ner dem till sitt hus. De hade troligen inget annat att elda med. Byborna såg spåren, men vågade inte gå in och säga ifrån. Jag ryser när jag hör berättelsen. Inte bara för att byborna inte kan skydda min egendom, utan för att fattigdomen och utsattheten är så stor.

Idag när en romsk flicka knackade på min dörr, med sitt lilla barn i famnen, fick hon inga pengar. Jag hade inga kontanter, inte heller mat eller annat hemma. Så just nu fick det vara, kanske skönt på ett sätt, för att slippa snacket. Men det skaver. Till sommaren hoppas jag kunna klura ut ett bättre sätt att hjälpa dem som behöver det mest. Det måste finnas något bra sätt, gäller bara att var här tillräckligt länge för att hinna förstå det.

Det finns så många andra ämnen att sitta här och fundera över, nu fick ni en liten inblick i frågan om fattigdom och social kontroll eller gemenskap i en liten by. Och i hur svårt det kan kännas att vara turist i sitt eget hem och ständigt göra fel 🙂

Min lilla by (del ett)

Kyrkan, på väg in i Haraly i höstas.

Ett jävla solsken här ovan molnen, när planet är på väg ner över Europa. Ett Europa som är allt mer splittrat. Jag kan räkna mig till två etniska grupper, ungrare och svenskar, som brukar betraktas (och betrakta sig själva kanske) som två ytterligheter i dagens polariserade migrationsdebatt. Jag brukar säga att jag känner mig ungersk. Men jag har också värderingar som av ungrare skulle anses vara väldigt ”svenska”. Jag vet inte vilken definition som är sann eller relevant, eller om det ens behöver spela någon roll.

Läste just sista raderna i boken ”Ett jävla solsken” om Ester Blenda Nordström. Hon var en modig och stark kvinna i början av 1900-talet, en riktigt journalistisk pionjär. Tog sig till en bondgård i Småland och började jobba där. Wallraffade, skrev sedan boken ”En piga bland pigor”. Efter det arbetade hon ett tag som lärare för vandrande samer och skrev en bok om det också. En nyfiken, välbeställd storstadsflicka med hjärtat på rätt ställe, men perspektivet kanske något snävt inställt, inte så mycket på självreflektion. Samerna skulle fortsätta betraktas och behandlas som annorlunda, deras kultur skulle värnas, gärna som något som avviker från normen.

Mina tankar vandrar från Ester Blenda till en lärare jag hade på JMK (Institutionen för Journalistik, kommunikation och media vid Stockholms universitet) för 20 år sedan som sa: ”Skaffa er en by! Jag skulle önska att ni alla kunde ha en by som ni kunde dokumentera livet i. Åka tillbaks, följa under flera år, prata med människor.” Betrakta, beskriva, analysera.

Deltagande observation alltså, tänkte jag då. Socialantropologens främsta metod, och jag som just var färdig med en fil kand i socialantropologi när jag bestämde mig för att växla spår till journalistik. Så djupgående sätt att undersöka ett samhälle, men så vanskligt sätt också. Varför? Jo, för att man aldrig slipper från sina egna glasögon. Och för att de ”observerade” aldrig kan komma ifrån att behöva förhålla sig till en mer eller mindre utomstående observatör. Men ändå. Det är så dokumentation går till, research, intervjuer. En kortare journalistisk text är kanske mer ”rapporterande”, håller en viss naturlig distans, vilket gör det mer vedertaget att reportern inte sitter inne med hela sanningen. Med längre vetenskaplig, antropologisk metod kan nog komma närmare en mångfacetterad verklighet. Men hur nära då? Det bästa man kan göra är att vara reflekterande, att sätta sig själv och sin position i ett sammanhang. Att vara så transparent man kan mot sina läsare. Jag ska försöka med det när det kommer till ”min” by.

Det finns många sätt och perspektiv att närma sig den här platsen, Haraly. Hur skulle jag ens kunna drömma om att göra denna by rättvisa? Jag skulle kunna välja att utgå ifrån mina första minnen där, som fem-sexåring, när jag valde bästa klätterträdet och tittade på hur farfar slungade honung. Letade efter de fortfarande varma äggen i hönshuset. Eller börja i hur jag som 23-årig universitetsstudent bestämde jag mig för att åka dit en vinter, ta hand om min då 90-åriga farmor, när hon inte ville lämna byn och åka till faster, till värmen i staden. Hur jag då skulle samla dokumentation till en D-uppsats i Östeuropakunskap. Intervjua byborna. Hur farmors humör och långa svordomar över att jag lämnade henne för att ”hänga med vem som helst i byn” tog knäcken på mig inom loppet av ett par veckor.

Jag skulle också kunna börja längre bak i historien. När min farfars farfar, knapadel som han var, flyttade dit från en annan by mot slutet av 1800-talet och köpte marken. Hur de alltid var lika fattiga som resten av byn, men ändå lite förmer. Men jag börjar inte där. Kanske kan jag någon annan dag berätta om allt detta också. Nu vill jag börja i ett gäng Messenger-meddelanden från igår, mellan mig och sonen till en avlägsen släkting i byn.

Men det är klart ni behöver lite mer bakgrund. Både om byn, om mig och om sonen, låt oss kalla honom för Szabolcs. 

Först lite mer bakgrund om byn för att Ni ska förstå konversationen. Där bor drygt tvåhundra personer i ungefär hundra hus. Det är ett litet sammanhållet samhälle, med en kyrka i utkanten en liten byhandel. Här finns det mesta, från strumpbyxor till tomatpuré, och även öl och brännvin för trötta män som stannar till på väg hem från åkrarna omkring. En skola och förskola finns här också i samma byggnad där den funnits från tidernas begynnelse. Bussen går in till fabriken i staden en gång om dagen, klockan sex på morgonen. Tillbaka kommer samma buss runt 16-tiden. Fullsatt då med byns arbetare som sitter slumrande i de avnötta sätena. Långsamt dunsar den fram över bygatans ojämna underlag av jord och sten.

Vägen in genom byn.

De flesta unga lämnar byn. Några hus gapar tomma och köps eventuellt upp av rikare stadsbor som fritidshus. De kommer ut på helgerna, tar en paus från stressen och odlar bönor och tomater. Sitter långa stunder stilla i skuggan av ett valnötsträd, om ni vill ha en romantisk bild av det. Men det finns fortfarande liv i byn. Skolan har ett tiotal barn i årskurserna 1-4 och ungefär lika många förskolebarn. Från årskurs 5 måste barnen dock börja traska över till nästa by, som är mångdubbelt så stor. Det är härifrån Haraly administreras officiellt, här finns den egentliga ”borgmästaren” över den stora byn Gelence och kringliggande småbyar.

Nu in på det känsliga ämnet, etnicitet: I byn bor bara ungrare och några få romska familjer. För att alla ska kunna hänga med, här kommer en superkort sammanfattning av den historiska bakgrunden (du som vet allt detta kan hoppa över några stycken J):

När min farmor föddes år 1908 låg denna by alltså i Konungariket Ungern, en del av Österrike-Ungern. Sedan kom första världskriget, som präglade farmors barndom och unga år. De flydde, förlorade allt, kom tillbaka och byggde upp ett liv på nytt. År 1920 kopplades byn och området runt omkring till Rumänien enligt Trianonfördraget, efter att Ungern tillhörde krigets förlorare.

Inte många lärde sig rumänska för det, bönderna fortsatte sätta sin potatis i jorden och protesterade mot överheter i den mån de tilläts. Sedan kom andra världskriget, med frontlinjen genom samma område. Byarna började brinna. När min pappa var liten, år 1940, kopplades området till Ungern igen. Han berättar om ungerska pengar, ungerska soldater, ungerska böner i skolans första klass. I fyra år fick byn och den kringliggande delen av Transsylvanien tillhöra Ungern igen, eftersom ungrarna firade segrar på Hitlers sida. Men från år 1944 kopplades Haraly, liksom resten av Transsylvanien, till Rumänien igen. I byn bor inga rumäner och har aldrig gjort. Alla pratar ungerska, även romerna.

Jag ska bara landa nu, datorn måste ner i väskan. Och jag har inte ens kommit till poängen – konversationen mellan mig och Szabolcs på Messenger. Om mig och relationen till byborna och de romska familjerna i denna lilla by. Skriver snart igen, lovar 🙂 Följ gärna bloggen så får du följa med vidare!

Läs vidare här!

Ja, en sorglig trend. Men nej, inte ALLA!

Det är uppenbart att flera organisationer väljer att gå mot mer styrd “uppdragsjournalistik” eller “content” i sina medlemstidningar. Och det gör lika ont i mitt journalisthjärta varje gång jag ser det.

Det gick knappt några dagar efter att Lärarförbundets tidningar lades ut på contentbyrån MYM innan jag blev uppmärksammad på att Biblioteksbladet verkar gå liknande öde till mötes.

Idag såg jag dessutom att Friskispressens chefredaktör är orolig för tidningens självständighet framöver. Mattias Wising Bonde skriver att det är viktigt att journalisterna på redaktionen får avgöra vad som är relevant och intressant för läsarna utifrån ett mottagarperspektiv. Han skriver också att han tycker att en stor idéburen, allmännyttig förening som Friskis&Svettis kan och bör ha en högre ambitionsnivå än att alla budskap ska synkroniseras i alla kanaler till ett: “Vi måste tala med samma röst”, som det ju ofta kan heta från organisationsledningshåll. Resonemanget låter läskigt bekant för mig som har en bakgrund på Lärarförbundets tidningar.

Det är en farlig trend vi ser. De som genomför en “förändringsresa” (jag hatar ordet) mot contentproduktion, med argumenten effektivisering, digitalisering och bättre medlemsnytta, hänvisar ofta till att andra också gör samma. Att de varken är först eller sist ut. Lärarförbundets ledning var så utstuderat duktig på att föra ut detta budskap att de flesta som lyssnade faktiskt också började tro att contentbyråer är ett naturligt och självklart val för de flesta stora fackförbund. Jag har fått frågor om detta och också sett argument i skrift från flera högt uppsatta, insatta och kloka ombudsmän på Lärarförbundet, som hänvisar till “Ja, men alla stora fackförbund gör så” eller “Vi var faktiskt tvungna att ta det här steget”.

Det är faktiskt inte alls sant. Ja vi ser en trend, och ja den är skrämmande. Men varje gång en organisation gör det här valet är en gång för mycket. Så måste vi alla tycka som vill värna ett demokratiskt samhälle genom att värdesätta fri och oberoende journalistik.

Låt oss titta på Sveriges tio största fackförbund: Kommunal, Unionen, IF Metall, Lärarförbundet, Handels, Vision, Sveriges ingenjörer, Byggnads, Ledarna och Seko. Samtliga, utom Lärarförbundet, har någon form av “inhouse” produktion av medlemstidningen, med egna anställda journalister, eller journalister anställda av eget bolag, där dessa har en oberoende ställning, som tex i LO Mediehus AB.

Tidningarna heter:
Kommunalarbetaren, Kollega, Dagens Arbete (IF Metall, GS och Pappers), Handelsnytt, Tidningen Vision, Ingenjören, Byggnadsarbetaren, Tidningen Chef och Sekotidningen.

Av Sveriges tio största fackförbund är det alltså enbart Lärarförbundet som först systematiskt monterat ner förutsättningarna för en fri och oberoende journalistik och sedan lagt ut produktionen på contentbyrå.

Den stora majoriteten av dessa fackförbund har ledningar som inser vikten av en självständig tidning, även det på vissa håll har krävts en del fajter och slitningar för att behålla oberoendet. Dessa tidningar har också starka chefredaktörer som står som garant för självständigheten.

Det blir allt mer tydligt att Lärarförbundet inte har sneglat på de andra stora fackförbunden utan på konkurrenten, Lärarnas riksförbund, som la ut produktionen av sin tidning på contentbyrån OTW för tio år sedan. Tidningen Skolvärlden är på många sätt en bra tidning med välskrivna artiklar. Men någon fri och oberoende tidning är den inte. Läs gärna min jämförelse mellan Lärarnas tidning och Skolvärlden i ett annat inlägg här.

Att välja bort en oberoende självständig medlemstidning, producerad av anställda journalister, är ingen “normal” och naturlig väg för vare sig fackförbund eller andra intresseorganisationer. Det är en väg som definitivt inte borde ha valts av Sveriges största lärarfack. Särskilt inte om de vill ta sitt demokratiuppdrag på allvar, både inom den egna organisationen och i samhället i stort.