Fredag morgon. Om att skriva.

Jag kramar min kropp och låter den vassa knivseggen nudda det vita pappret.

Blödande kommer ord ur som målar upp fragment av ett halvt liv. Flera liv.

Försvinnande generationer flyter ut.

Kvinnan som vävde mattor och sydde kläder åt barn som aldrig kom tillbaks.

Mannen som berusade sig för att kärleken bara nuddade hans kropp, men aldrig omslöt den.

Kvinnan som förlorade allt som hon värderat högst och ändå fortsatte lära ut respekt.

Mannen som trotsade den breda vägens lockelser och orkade bli kvar på den oansenliga.

Kvinnan som ännu skär sig själv i småbitar och serverar dem till alla hon håller av.

Mannen som går vilse i ”samhällskroppens cancersvulst” som ständigt släcker ljuset i honom.

Era ögon ser genom mig.

Jag försöker långsamt smälta olika ämnen ni lämnade kvar i mig.

Jag kramar min kropp och låter det röda bläcket flyta ut över pappret.

I över trettio år har jag undrat varför jag behöver göra det.

Men skavet lättar när orden ramlar i rader. 

När det ogreppbara närmar sig det begripliga.

Jag vänjer mig vid att sakna tydliga svar. Ser istället vackra mönster av smärta.

Jag baddar såren med kaffe och öppnar fönstret.

I mitt torn är jag drottningen som tittar ut över världen.

Gör mig redo för den.