Om Enikö – varför skriva?

Tänkte att bloggens läsare kanske behöver få lite koll på mig, för att lättare kunna alla inlägg i ett sammanhang. Vem är den här människan som skriver lite om fri journalistik och lite om Transsylvanien? Och varför?

Jag har just suttit och fikat med min kära fd kollega och vän, Maria Dahl, och kom in på detta ämne. Om Transsylvanien, byarna, människorna, folkgrupperna, mig själv. Insåg hur lite jag egentligen har berättat för andra, till och med för många nära vänner om vad som driver mig och varför. Inser att jag kanske ska skriva ner lite av det på bloggen. Så ni som läser, som vill veta lite mer mig, kan hitta det någonstans. 

För det första har skrivandet varit mitt uttryckssätt sedan jag var barn. Jag blir lättad av att skriva. Texten tar med mig på något sätt till klarare platser än vad mina tankar förmår göra utan att omvandlas till ord.

Grunden är någonstans att jag drivs av att, som så många andra, försöka förstå min omvärld. Utifrån allt jag har sett köper jag inga enkla sanningar längre utan ifrågasätter det mesta. Ju mer säkert något framstår, desto mer skeptisk blir jag. En bra egenskap som journalist, mindre bra som trygghetssökande människa. Men istället för att känna otrygghet i osäkerheten, börjar jag verkligen finna ro i att inte veta.

Jag börjar långsamt att förstå att det är vägen och sökandet som är målet. Det är inte sanningarna som är det, utan just osäkerheten. Min utmaning är att våga känna sig mer och mer ödmjuk och mer och mer nyanserad i det ovissa.

När jag pluggade på universitetet i Uppsala var det någon som sa: ”Den som inte förstår sig på sig själv pluggar psykologi. Den som inte förstår hur samhället fungerar pluggar statskunskap. Den som varken förstår sig själv eller samhället pluggar socialantropologi.” Det gjorde jag. (Och inte blev det så mycket bättre för det ;)) 

Jag bad om en skrivmaskin i födelsedagspresent redan när jag var 13 år gammal. Ville skriva ner min barndomshistoria när jag fortfarande var ett barn. Det var en insikt som redan då hade nått hela vägen in: Jag har varit med om något som både jag själv och andra kan lära av, om jag kan få ur mig det på ett begripligt sätt.  Det är mänskligt att vilja dela med sig. Både för att bearbeta och förstå. Men jag har inte riktigt varit redo för det ändå. Jag har börjat skriva mer ”ordentligt” minst fem gånger i mitt liv. Skrivit många sidor och episoder. Dessa rader säger mer om mig än om det jag egentligen ville förmedla.

Jag har vuxit upp i osäker och otrygg värld på många sätt. Det har varit svårt att hitta till en säker plats i den, att stå med båda fötterna på jorden och samtidigt orka och våga se bakåt. Men jag tror att jag är framme där, att äntligen våga göra det. 

Jag står på en trygg plats med min man och mina barn, vänner och mitt jobb. Jag vet numera att jag har allt kvar, även om jag en morgon inte orkar gå upp ur sängen. Jag är alla tankar jag har tänkt, alla dagar jag har vaknat, allt böcker jag läst för mina barn, alla gånger jag har tröstat en vän. Jag är inte bara det jag presterar i form av ord. Något av värde finns bortom det, och det kan ingen ta ifrån mig. 

Så jag vågar skriva ärligt och utan all den prestationsångest som alltid legat mig till last. Jag försöker släppa det nu. Det kanske inte blir en bok. Det kanske blir flera långa blogginlägg istället. Det viktiga är att våga skriva även om det som är nära och smärtsamt.

Här kommer några rader om mina första tio år. Häng med tillbaks till den lilla staden Kovászna, en kurort vid foten av Karpaterna, mitt i Transsylvanien, Rumänien. Där föddes jag en snöig decemberdag 1974.

(spännande fortsättning följer 🙂 )